Dörrsjöarna i Oviksfjällen är en av alla vackra ställen i Jämtland som många rekommenderar att vandra. Vid foten av branta fjällsidor ligger ett antal sjöar som bildades under istiden och som har märkliga formationer. Vandringen till Dörrsjöarna är enkel och vacker och just den här platsen har jag och Katrin pratat länge om.

Den första helgen i september var det dags för vår tur till Dörrsjöarna som vi pratat om i evigheter. Vi packade god mat och tält med siktet på att fira våra båda födelsedagar i förtid på fjället. Katrin åkte till Lilla Saluhallen på Prästgatan i Östersund och köpte goda ostar och chark och jag lyckades få fatt på tält från Hilleberg och riktigt varma sovsäckar. Dessutom bakade jag banankaka med chokladbitar i och fick lovord från Katrin som är min äventyrslärare.

Tidigt på lördag morgon lämnade vi Åre med sikte på ett litet hemligt ställe i Hallen där vi stannade för frukost som vi packat med oss. Strax utanför Hallen, i den lilla byn Höla, finns en grusväg som går ner till en liten sjö som ligger tätt intill Storsjön med fin brygga och badmöjligheter. Vi var inte där för att bada precis, men vi njöt av en stilla och solig morgon och av kaffe i termos och nybakade bullar från bageriet Grädda hemma i Åre.

Efter frukost åkte vi upp mot Arådalen i Oviksfjällen. Den sista timmen körde vi på en grusväg som blev mindre och mindre men till slut var vi framme och parkerade bilen vid foten av Hundsfjället. I västra delen av Arådalen ligger Glen som är en samisk by och där välkända Hävi i Glen finns där vi var förra sommaren. I Arådalen finns Svenska turistföreningens näst äldsta turiststation som är från 1909.

Vandringsleden upp på fjället är tydligt markerad och vi mötte några sällskap längs vägen. Men, människorna var inte i närheten lika många som antal renar vi såg från vår stig. De var verkligen överallt och verkade njuta lika mycket av finvädret som vi. Ett tag vandrade jag i bara linne som överdel!

Jag är ingen erfaren vandrare eftersom jag egentligen mest brukar springa på fjället och då gäller lite andra förutsättningar; mindre paus, mindre mat och lättare packning.

Vi hade välfyllda ryggsäckar – vilket gav skäl till att ta paus oftare och äta desto godare mat. Som en hemlagad chili con carne som vi värmde över primuskök när vi kommit till den högsta punkten på vår vandringsled.

För att komma till Dörrsjöarna viker man av från vandringsleden efter den högsta punkten, och går i enkel men obanad terräng efter egna markeringar. Fjället är som en gigantisk hed och vi fantiserade om att rida islandshäst i full galopp just här. Känslan av frihet är enorm eftersom sikten är milsvid och ytan av just ingenting är enorm.

Ju närmre Dörrsjöarna vi kom desto brantare blev det och sista biten ner handlade om att göra det bästa vägvalet bland klippsten och branta gräsklädda kanter. Vi stegade över flera kluckande vattendrag och på ett ställe inte långt från sjöarna hittade vi den plats vi tyckte hade härlig energi och som kunde bli en bra övernattningsplats. Här slog vi upp tältet!

Eftermiddagen och kvällen tillbringade vi med att göra ingenting och med att ta in allt. Vi gick ner till strandkanten och inspekterade det kristallklara vattnet, kikade på renarna som var nere och drack, blickade ut över solnedgången och såg fullmånen göra sig synlig på natthimlen.

Vi korkade upp en liten flaska Prosecco och vi lade upp charkuterierna på fina stenar. Dessutom gjorde Katrin en favorit i repris och bjöd på Kalixlöjrom på toast!

När det blev kallt kröp vi ner i de varma sovsäckarna och jag sa att jag ville prata om livet, drömmar och framtidsplaner men minuten senare sov jag trots att klockan bara vara runt 21.

Tolv timmar senare vaknade jag igen och kände mig pigg och utsövd och redo för söndag!

Söndagen var lika fin och solig som dagen innan och vi hade ingen brådska med någonting alls. Vi fräste kantareller och åt lyxig söndagstoast och jag hade i vanlig ordning med mig Oatlys chokladdryck som är mitt signum på fjällturer.

Efter ett tag packade vi ihop våra grejer och sade hejdå till vår tältplats för att ta oss upp över fjället igen och tillbaka till Arådalen. Det blev ett maffigt fjälldygn med precis lika många minnen som den gången då vi sov i sovsäck under bar himmel i Bydalsfjällen och vaknade till glödande soluppgång och dessutom hade renar som sprang vi våra fötter. Stora upplevelser. Stora minnen!

2