Ikväll tog jag mig an Suljätten; en bergstopp i Kallbygden som enligt sägnen är en jättes näsa. Det var mitt sista löppass innan helgens kraftprov och jag tog det med ro, precis som jag och Annika ska göra i helgen.

Jag sprang där jag kunde, och där jag inte kunde springa så gick jag. Eftersom det nästan bara gick uppför på vägen upp (logiskt) så blev det som så att jag gick upp till största del – och sprang ner. Men eftersom det dels var väldigt brant nedför i början, och ibland lite för tekniskt för att springa, så sprang jag inte hela vägen ner heller.

Fint var det i alla fall! Det var soldisigt fram till runt klockan 20 och sedan blev det hur soligt som helst. Man kan ju tro att det skulle vara tvärtom.

Uppe på toppen blåste det friskt och det hade faktiskt varit skönt med en mössa där uppe. Det är en cool topp att vara på, perfekt för picknick men också ett tokbrant stup på ena sidan. Jag blickade ut över skogen och försökte se något levande (älg, ren, björn…) som hade varit kul att se på lagom avstånd men nä, inget. Bara jag.

[insert]suljätten traningsgladje.se[/insert][insert]suljätten traningsgladje.se[/insert][insert]suljätten traningsgladje.se[/insert][insert]suljätten traningsgladje.se[/insert][insert]suljätten traningsgladje.se[/insert][insert] suljätten traningsgladje.se[/insert][insert] suljätten traningsgladje.se[/insert][insert] suljätten traningsgladje.se[/insert][insert] suljätten traningsgladje.se[/insert][insert] suljätten traningsgladje.se[/insert][insert] suljätten traningsgladje.se[/insert]

0