Tack livet för att jag får vara lite knasig. Inte ha så städat i hallen som man ska. Eller någon annanstans heller för den delen. För att jag får springa två timmar stig klockan 21 en fredagskväll och sedan stega ut i Storsjön i den magiska majkvällen som bär både sol och mörka moln. Och sedan komma hem vid midnatt och duka upp till middag och vin.

Tack livet för att jag får prioritera kramar och sovmorgon fram till lunch istället för att låta det förnuftiga ta över. Som att gå upp och diska eller något annat nödvändigt. Som livet ändå klarar sig utan.

Tack livet för att jag kan bjuda på mig själv till den grad att vi alla kiknar skrattar tills tårarna rinner. Att jag kan se saker i alla nyanser av grått.

Tack livet för att jag har förmågan att dansa i regn och känna glädje över den stilla lyckan.

Jag vill vara lite knasig så länge jag lever. Välja det oväntade och längta till det okända. Inte vika undan för rädsla eller det obekväma. Tack livet för att du ger mig mod.

32