Jag halkar framåt. Dubbarna under skosulan fäster inte i modden. Snöflingorna fastnar i ögonfransarna. Fukten fryser till is på de små, små hårstråna i ansiktet. Pannlampans ljus borrar sig framåt. Och jag springer efter den. Ljudet av mina egna steg förföljer mig.

Det är måndag kväll och jag springer igen. Jag är tacksam över att jag kan. Och jag tänker att jag ska vara tacksam för varje steg jag springer från nu och för resten av livet. Tacksam för alla skavsår jag kommer att få. Tacksam för mjölksyran när det går envis uppgör. Tacksam för när hjärtat slår riktigt hårt. Tacksam för tröttheten som kommer över mig oavsett om det är efter fem kilometer eller fem mil.

20