Jag gjorde en intervju för Dagens Nyheter förra veckan om vad som händer på insidan när vi springer och sedan dess har jag funderat mycket på det här med löpning och trötthet och varför det finns en sådan tjusning med den känslan. Och varför upplevelsen blir så mycket större när energin är long gone och fjällvärlden är vackrare än någonsin.

När jag sprang Kungsleden förra året mötte jag många vandrare som undrade vad sjutton vi gjorde som sprang. Varför hade vi så bråttom för? Själv undrar jag hur man orkar vandra och bära en jättetung ryggsäck så många timmar.

Angeliqa Mejstedt som skriver Vandringsbloggen är en av mina branschkollegor. Vi gillar varandra. Vi spelar på samma arena men med lite olika tänk om såväl typ av aktivitet som utrustning. Jag ställde några frågor till oss båda för att se skillnader och likheter trots att vi befinner oss på samma stigar och samma fjäll. Svaren är underhållande – och jag gillar fortfarande Angeliqa trots dem.

Träningsglädje Vandringsbloggen

Träningsglädje Vandringsbloggen

Du ska packa för 21 kilometer på fjällstig. Vad tar du med dig? (Nämn max tio saker)

Angeliqa:

För en lång dag på vandringsleden packar jag med mig en 30 liters ryggsäck med termos, matsäck, varm ulltröja, regnställ, kniv, eldstål, karta och kompass.

Sara:

Tio saker?!! En tom vattentermos att fylla på med i en fjällbäck. Energikaka eller gel. Min lilla kamera. Telefon. Fjällkarta. Allt ska få plats i minsta möjliga ryggsäck.

Vad skulle du aldrig ta på dig på vandringsleden?

Angeliqa:

Jag skulle aldrig ta med mig en gitarr. Haha, jag mötte en gång en man som släpade runt på en gitarr längs Kungsleden. Och deras camp var ju absolut trevligast och hög stämning. Så jag förstår absolut poängen – men den känns otymplig om det nu skulle åka ösregna.

Sara:

Jag skulle aldrig ha med mig för mycket packning. Det är jättejobbigt att springa med. Jag skulle heller inte ta med en snusnäsduk. Fast vandrare är jättefina i dem.

”Jag skulle heller inte ta med en snusnäsduk. Fast vandrare är jättefina i dem”

Vad har du helst på fötterna på leden?

Angeliqa:

Jag är en riktig kängälskare. Jag ser till att ha en rejält stabil känga med vridstyv sula som stöttar fötterna som rör sig över rötter, stenar och instabil mark under fötterna som mossa och myrmark.

Sara:

Haha helst inte kängor. Jag fattar inte grejen, man känner ju knappt underlaget med tunga kängor. Jag springer – och vandrar – helst i mina trailskor. Tunna löparskor med bra grepp och mycket markkänsla.

Energi är viktigt; men vad äter eller dricker du helst?

Angeliqa:

När jag är ute ser jag till att fylla på med rejält med vatten, fyller på med energi i form av nötter och choklad mellan måltiderna och såklart kaffe. Kaffe är pricken på i oavsett vandring.

Sara:

Allra helst vill jag dricka mjölk när jag springer långt men det finns sällan i fjällbäckar. Så kallt och friskt vatten får det bli. Och mjölkchoklad. Angeliqa kan få mina nötter! När vi sprang Kungsleden åt jag nachochips till frukost en dag, det funkade också fint.

Angeliqa, du ser en löpare i spåret. Vad är din spontana tanke?

Varför rör de sig så fort genom vår fantastiska natur, hinner de verkligen njuta av de fantastiska vyerna när de rusar fram sådär? Undrar om jag inte ska bjuda hen på en rejäl kåsa kokkaffe vid nästa fjällbäck!?

Sara, du ser en vandrare på leden. Vad är din spontana tanke?

Det där ser väldigt tungt och jobbigt ut. Ryggäscken väger bly och de har inte ens funktionskläder på sig. Men kanske kan de bjuda mig på kaffe vid en fjällbäck?

25