Det är mitten av september och jag har inte riktigt summerat min sommar ännu. Eller gjort en lista för min höst och allt som jag vill fylla den med. Det känns som att jag åkt flumride rätt in i den och att jag får hålla i mig bäst jag kan för nu blir det åka av. Den känslan har hållt i mig hela sommaren så det är nog bäst att fortsätta på samma våg.

Det känns som evigheter sedan jag och ett gäng härliga vänner tog flyget till Nice för att sedan köra bil över gränsen till Italien och träffa Lorenzo som vi faktiskt inte riktigt hade koll på alls. Vem var han egentligen? Jag älskade den italienska rivieran. Jag älskade Civezza. Och jag älskade hela den där intensiva resan med Prosecco till lunch och djupa diskussioner om kärlek till middag – och som bland annat mynnade ut i det här gästinlägget av Linda.

Helgen som var gick lite i samma känsla fast på ett helt annat sätt. Med eld och bastu, vin och kokkaffe. Vänner och samtal. Jag tror att den gemensamma nämnaren är tid och närvaro. Att få vara någon helt annanstans än där vardagen knäpper en på axeln hela tiden.

Fjätfallet strax utanför Särna. Här kokade vi kaffe och grillade kanelbullar i helgen.

Apropå kokkaffe. För ett år sedan lockade det mig inte överhuvudtaget. Jag tycker om hur mitt liv har utvecklats och att jag inte slutat med något som jag tyckt om att göra, men däremot adderat ännu mer härlighet.

Jag har hängt på så många takbarer i Stockholm i sommar. Sovit i tält på fjäll. Skrattat på uteserveringar med vänner. Cyklat ut på småvägar och upptäckt på egen hand. Delat upplevelser. Skapat minnen. Det har varit en av de bästa somrarna på länge.

Jag har delat upplevelser. Skapat minnen. Det har varit en av de bästa somrarna på länge.

Och nu blev det plötsligt höst och jag älskar det och jag toklängtar efter vintern men samtidigt så är jag rädd att den där totalt euforiska livsglädjen jag känt ända från i våras liksom ska ta slut. Slockna. Försvinna. Glömmas bort.

Det är lite som att ha ofantligt mycket träningsmotivation. Det är en härlig känsla av flow och känner man efter för mycket så blir det så påtagligt och så tänker man på alla de dagar då den känslan inte varit närvarande. Och när man tänker för mycket så kommer det ifatt en.

Så i höst vill jag ägna mig åt att inte tänka så mycket. Utan istället helst bara fortsätta leva. Fylla på med det som jag mår bra av. Som skratt, upplevelser och vänner. Och mer sådant här.

Jag har några lösa planer för hösten och ska berätta mer om dem när jag fått lite mer struktur i tankarna. Träningsmässigt så står frihet högst som ledord. Frihet som i cykling. Frihet som i löpning på fjället. Frihet som i att känna mig obegränsad. Och stark.

Det finns några inbokade resor också. Kontrasternas resor till Hawaii och till Colorado. Och några resor innanför Sveriges gränser. Det blir fint. 

Vad fyller du hösten med?

2