Det är söndag morgon och senare idag styr jag bilen ner mot Stockholm för lite storstadspuls. Kontrasterna gör livet och det ska bli fint att få springa på trottoarer istället för grusvägar, i alla fall för några dagar.

För precis ett dygn sedan, när det fortfarande var lördag morgon och klockan ännu inte slagit 8 var jag ute och rullade på grusvägarna i skogen. Min cyclocross fick bekänna färg över småsten och större sten och bitvis skakade mitt huvud så mycket av det ojämna underlaget att synfältet blev alldeles dimmigt och i sandröken i utförsbackarna krampade händerna av att inte tappa styret. Trots farten upplever jag att jag har mycket mer kontroll på min landsvägscykel och min cyclocross än jag någonsin hade på min mountainbike som jag bara ägde några enstaka månader.

Efteråt åt jag långfrukost med mina föräldrar och särskilt min mamma som firade födelsedag. Vi gjorde en utflykt till Skärså i Söderhamn och åt röding på Albertinas och när vi kom hem svängde pappa ihop sin “Eton mess”-tårta som redan fått kultstatus hos oss.

På kvällen hade både jag och Hazel energi så det blev över vilket passade fint för fem kilometers fartlek på grusvägarna häromkring. Svetten droppade på det sätt som den bara gör när man har riktigt hög puls, och det är frigörande. Det är en annan slags svett än den från lågintensiva långpass som är mer glansig på huden.

Har du någonsin tänkt på det – själva skillnaden? Eller kanske är det bara jag.

0