Ni som följer mig på Snapchat (jag heter sararonne) vet att det satt långt inne ikväll. Den där tröskeln var hög. Och längdspåret kändes så himla långt borta. Men så hände det där magiska. Det vill säga: jag tog tag i mig själv. Och så klädde jag på mig underställ och längdpjäxor och satte pannlampan på huvudet och gick ut.

Jag hann trilla en gång i nedförsbacken utanför huset; det var en stor isfläck under nysnön och pjäxorna är hala. Jag tänkte först att det var ett dåligt tecken – men det var det inte. För jag tog mig till längdspåret i Björnen och åkte milrundan utan några andra fall. Tvärtom fick jag en magisk kväll.

Ofta är det som så att ju högre tröskel desto större är belöningen. Jag hade inte ens behövt det där månskenet eller norrskenet för att vara nöjd med kvällens längdpass. Men nu fick jag det också; kanske som en extra belöning från någon som tyckte att jag behövde det.

Snön var kärv (det var runt -11.5 grader) men spåren helt fantastiska. Snöläget är fantastiskt bra i hela Åre just nu att spåren lär vara fina oavsett var du befinner dig. Trots att jag åkte sent på kvällen så var det stadiga och fina spår och dessutom bra skejtbädd.

Min tisdagskväll sällar sig till den här kvällen för ungefär ett år sedan i min minnesbank med fina längdskidpass. En längdmil en tisdagskväll. Det är allt som behövs för att få vara lite lycklig.

längdspår åre björnen

0