När man gör någonting väldigt mycket, då slutar allt det andra att liksom existera. Jag har den senaste veckan sprungit väldigt mycket, och i princip alltid tagit en fika på mysigt gårdscafé eller liknande efteråt. Eftersom det blivit en så tydlig kombo finns det inte på världskartan att jag inte skulle åka på fikautflukt om jag inte sprungit innan. Det har ingenting med att vara nyttig eller så att göra, det har bara blivit en vana. Att “bara” åka och fika känns som att bara gå halva vägen. Som att bara ha sko på ena foten.

Igår sprang jag inte en meter. Och jag fikade därför inte på något kul ställe. Jag satte mig på Espresso House för att jobba i några timmar innan jag läste böcker på balkongen.

Idag styr vi mot Bohuslän och häng med härliga vänner. Vi kommer säkert att hinna med en och annan löptur och jag ser fram emot att fota sommaren från den delen av västkusten där jag spenderade alla mina somrar som liten.

[insert]Alvar Öland www.traningsgladje.se[/insert]

0