Jag har precis anmält mig till ett marathon i höst. Om 166 dagar är det dags. Då står jag på startlinjen tillsammans med Annika. Vi kommer gissningsvis att springa i fem kilometer och sedan kommer vi såklart fortsätta springa, men redan då kommer vi att börja snacka om den där ölen vi ska fira med på kvällen.

Någonstans på vägen kommer Annika att säga att nu har vi sprungit 17 km fastän vi kanske bara har sprungit 12, för ungefär så räknar Annika. Men det är precis det jag gillar med henne och hon är min bästa springkompis! Lyssna till avsnitten från Cyprus 4 day International Challenge i podden Träningsglädje Talks så kommer du att förstå hur vi är.

Jag har aldrig fullföljt ett marathon – jag har faktiskt bara startat en enda gång. Däremot har jag sprungit själva distansen, och mycket längre än så, flera gånger.

Marathondistansen skrämmer mig inte rent konditions- eller ligamentsmässigt. Jag kan nog greja en mara alla dagar jag vill, och det tror jag att många kan bara man vågar tänka så och inte fastnar vid att man ska ha ett visst tidsmål eller så. Men det är klart, allra helst vill man klara såväl ett marathon såväl som träningen inför ett marathon, utan att drabbas av ont eller leda.

Den 26 oktober springer jag och Annika ett marathon i Dublin, och efteråt dricker vi öl. Det kändes helt rätt i magen när hon föreslog det efter att ha försökt locka med mig på andra utmaningar som inte kittlade där det skulle. Men Dublin träffade rätt!

Dublin, som jag lämnade 2003 och bara besökt en endaste gång efter det. Efter lite drygt 10 år återvänder jag!

De två översta bilderna är från fyradagarsloppet på Cypern – de två understa från när vi rev av Jämtlandstriangeln i somras:

[insert]Cyprus international 4 day challenge  503[/insert][insert] Cyprus international 4 day challenge 305 sara[/insert][insert]

jämtlandstriangeln traningsgladje.se[/insert][insert] jämtlandstriangeln traningsgladje.se[/insert] Sista bilden är efter drygt 50 km – visst ser vi pigga ut!

0