Mitt på ljusa natten gick jag så i mål efter drygt 21 km löpning och medaljen är bärgad. Inte för att jag är en sådan som bryr mig om medaljer så värst. Eftersom jag har ett gäng, och inte vetat vad jag ska göra med dem eftersom de mest samlar damm, så har jag faktiskt slängt de flesta. Medaljen från Tjejmarathon (ultra) hänger dock fortfarande i hallen och får nog göra sällskap med den härifrån Tromsø.

Det hade regnat under större delen av eftermiddagen men precis när marathonlöparna startade, klockan 20.30, sprack det upp och blev soligt och vi hade blå himmel när vi hejade fram de första att passera halva distansen runt klockan 22. Svensken som ledde då vann till slut hela loppet. Lagom till min start, vid 22.30, tornade de mörka molnen upp sig och vi fick lite lätt duggregn under stora delar av sträckan. Jag blev aldrig riktigt regnblöt, annat än om fötterna då, utan det var faktiskt rätt så behagligt. Min sambo, som eventuellt smälter när det regnar, tyckte såklart annorlunda.

Mindre behagligt var det i mina vader. De protesterade hejvilt mest hela tiden och så har jag aldrig riktigt känt förut. Såhär dagen efter sitter det lite stelhet i vänstervaden, trots att jag rullade ut den på en tom Proseccoflaska igår natt. Att vi hade bubbel hemma var något jag tänkte på lite nu och då under loppet. Målgångar ska firas (oavsett tid) och efter halvmaror är det helt rätt att dricka bubbel i dagsljus i ett hotellrum med föräldrarna runt 2.30 på småtimmarna.

Loppet gick på vändbana genom stan och på bilväg längs med kusten, förbi flygplatsen och diverse tråkområden. Efter drygt halva vände man runt en kon och det var lite “jahapp” över det hela. Sedan sprang man samma väg tillbaka igen. Marathonlöpare och halvmaralöpare blandades hejvilt och det var relativt enkelt att se vem som redan sprungit 21 km när vi alla blandades. Även om många maralöpare höll samma tempo som mig var det en mer strävsam löparstil, kan man säga. Jag var inte särskilt trött i mål även om jag faktiskt spurtade de sista 800 metrarna och upploppet aldrig verkade ta slut. Men känns upplopp någonsin lätta? Det var mest vaden som bråkade. Stappel, stappel.

Tromsø halvmara innebar nytt personsämsta för min del men det är faktiskt lite skit samma med det. Jag minns ändå inte mina tider. Jag samlar på upplevelser. Av det slaget bjöd inte Tromsø midnight sun marathon (det står så på medaljen, halvmaran går under det paraplynamnet) på särskilt många. Kanske kan man parkera en liten orkester någonstans månntro? Funktionärerna hejade på bra och de som var ute för att heja gjorde också ett fint jobb. Men, loppet var inte jättelattjo. Kanske hade jag tittat på bergen lite för mycket dagarna innan? Jag ser dock glad ut på varenda bild från loppet och ja, det är häftigt att springa i spritt språngandes dagsljus mitt på blanka natten och ja – naturen är verkligen magisk. I Tromsø går också en trailultra (25 och 50km om jag inte har fel) och det kan nog vara häftigt det med.

[insert]Tromsø 504 midnight sun marathon[/insert]

Marathonlöparna springer över bron 2 gånger

[insert]Tromsø 505 midnight sun marathon[/insert]

De i täten kom rejält utspridda

[insert]Tromsø 507 midnight sun marathon[/insert]

Fokuserade inför start

[insert]Tromsø 508 midnight sun marathon[/insert]

Glada löpare ftw!

[insert]Tromsø 511 midnight sun marathon[/insert]

Starten för halvmaran

[insert]Tromsø 512 midnight sun marathon[/insert]

Första svängarna gick i stadskvarteren

[insert]Tromsø 514 midnight sun marathon[/insert]

Ser ni mig?

[insert]Tromsø 515 midnight sun marathon[/insert]

[insert]Tromsø 517 midnight sun marathon[/insert]

Glad och pigg i den ljusa nattdimman

[insert]Tromsø 518 midnight sun marathon[/insert]

Har man coach får man hjälp att ta av chippet

[insert]Tromsø 509 midnight sun marathon[/insert]

Medalj

[insert]Tromsø 510 midnight sun marathon[/insert]

0