Intressant reflektion och väldigt märkligt att du skriver detta inlägget just nu(!). Du kommer få lite helgläsning på samma tema kan man säga! Alla är människor, ingen är perfekt.

Jag tror du har mer rätt än du vet. Bra skrivet!!

Sara, du har så rätt och är så klok.

riktigt bra inlägg. Får en att tänka till.

Klockrent! Jag tycker att det är skitsvårt att lämna ut tips och skriva om jag vill gå ner 2kg för jag är rädd att det ska tolkas fel. Det är så himla många som verkligen har ätstörningar som tränar och har en fin fasad – detta är oftast mycket påklistrat. Kan det vara därifrån den där “Jag är så cool för Titta på mig, jag vräker i mig godsaker” mentalitetn kommer från taniga bloggare? För att hävda/dölja en störning?

Den här känns given. Har sedan länge lagt ner alla fitnessbloggar för jag mår dålig av att läsa ångesten mellan raderna. När jag marathonsatsade fanns det massa ångest mellan raderna hos mig. Alltid, skulle jag vilja säga, när man ska pressa kroppen länge mot något kommer det dyka upp dagar som inte är rosaskimrande, men det är ju bra om det handlar om att vara lite trött på regn och att tvätta träningskläder istället för att käka vitkål och morgonpromenera maniskt och svära åt sin spegelbild som inte tappar fettprocent tillräckligt fort.

Jag skulle säga att fitnessbranschen i princip är en mer eller mindre kontrollerad ätstörning, men det är jag det…

Att det är en liten bransch känns som en annan fråga, men som helt klart påverkar till stor grad. Jag tycker det är synd och skam att träningsvärlden har svårt för att gå med vinst och värdera sitt arbete, vi köpte ju träningskläder som allra mest när Sverige sparade som mest!

Mycket läsvärt Sara!

Bra inlägg! Jag har ibland skrivit om min förundran över det här evigt peppiga, pigga, glada och ambitiösa och undrat om det verkligen är så alla träningsmänniskor/träningsbloggar känner sig – om än jag formulerat det med lite andra ord. Det känns som att du skriver vidare på tankar jag redan börjat fundera över.
För mig ligger det hälsosamma i att ha en sund inställning till träning och till mat, att inse att det går upp och ner, att vara ärlig mot sig själv och andra.Sånt tycker jag om att läsa, andra riktiga människor. Poängen är ju att må mest bra, inte dåligt! Annars är ju något väldigt fel.

Att träningsbranschens ägande är så centrerat visste jag inte men jag är på något sätt inte förvånad. I och med båda de här sakerna är det på något sätt bra att det finns smarta och bra träningsbloggar som motvikt även om det är svårt för de flesta att tävla mot Runners World. Men någon sorts uppblandning och inspiration blir det i alla fall i träningsvärldens lilla ankdam!

Ankdamm! Ankdam är ju nåt helt annat…

Detta är något jag verkligen kommer få sätta tänderna i snart, som PT. Att kunna vägleda utan att skapa murar, hjärnspöken eller fallgropar..vilken utmaning! Jag kommer inte vara den som hetsar, det är en sak som är säker!!

Jag vet att rw och springtime sitter på samma adress och samarbetar tätt (jag bloggade på rw.se ett tag i våras) – men ägs de verkligen av samma? Den infon känner jag inte igen.. På vilket sätt skulle det vara negativt eller påverka hälsobranschen tycker du?

Väldigt intressant läsning!

Inte hälsobranschen, träningsbranschen.

Väl skrivet Sara.

Vi i träningsbranschen är med andra ord helt vanliga människor, precis som folk i andra branscher! Om någon nu trodde något annat så är jag ledsen att göra er besvikna. Att många haft ätstörningar känns inte särskilt oroande, tycker jag. Jag har för mig att jag läst någonstans att 25% av alla tjejer i Sverige någon gång haft en ätstörning, oavsett vilket yrke man har.

Ingen är perfekt, så att sätta någon på pedistal är att se ner på sig själv och sina egna prestationer.

Exemplet Runners förstår jag inte riktigt (även om jag verkligen inte vill försvara RW – det har jag ingen orsak att göra). Det är likadant som att ha synpunkter på att många tidningar i Sverige finns i samma koncern, eller att ha synpunkt på ägarstrukturen spotify och twitter för att de är riskkapitalägda…

Men till träningsbranschen som ju kanske var huvudpunkten här. Känns som om du har rätt. Det som jag reagerat på många gånger är att varenda utbildad inom näring/ kost (typ. kostvetare, näringsexpert) som jag träffat på har en ätstörning i bagaget. Visst kan man bli frisk från en sådan sjukdom, men det känns ändå som om det finns en fixering där.

så kloka och tänkvärda ord..

De människor som jobbar på gym är ju vanliga människor de också… Ju längre jag lever desto mer inser jag just det. Bara för att en person har ett visst yrke eller något annat så är denne inte mindre människa för det, och och det här med mat är komplext för så många, varför skulle det inte kunna vara det för dessa människor också? Sen får man ju verkligen hoppas att de som jobbar med att träna äter det de behöver också..

Lite flummigt, men summa sumarum, alla är människor!

Kul att ämnet engagerar. Jag har tänkt på det det ett bra tag. I mitt inlägg vill jag inte ENBART belysa tvångstankar eller ENBART belysa ägarstrukturer. Det är ett samlat inlägg som inte avslöjar allt. Jag sitter inte heller på hela historierna men ju mer jag får berättat för mig från olika håll desto underligare ter det sig.

Och visst är det KLART att instruktörer också är människor precis som alla andra – som jag sa så gör motgångar oss ofta till större människor. Jag sa aldrig att det var FEL – jag tyckte att det var ironiskt. Som om 30% av re bankrådgivare vi möter själva hade drabbats av PERSONLIG EKONOMISK KRASCH. Lika ironiskt det!

Här är en till aspekt på hur träningsbranschen mår:
http://jessicaclaren.com/wordpress/att-ha-sin-passionhobby-som-yrke/

Häpnades över det mottagande jag fick när jag klev in i gymbranchen. När jag berättade vilken utbildning och bakgrund jag hade så rynkade en av de “erfarna” instruktörerna på näsan. Och när jag körde min första klass snodde någon min tröja i personalens omklädningsrum. Fan rent ut sagt vad glad jag är att jag var 30 plus med ben i näsan när jag började instruera. För jag skiter i vad folk tycker och tänker om mig. Jag vet vad jag gör och jag tror på mitt koncept, lika mycket som jag respekterar andras. Det finns sjukt mycket översitteri och rent ut sagt MOBBING i instrutörsvärlden när man börjar skrapa på ytan.

Jag tror man behöver gå till sig själv och fråga vad man förväntar sig av en viss bloggskribent. Är det för bra för att vara sant så är det ofta så.

Tänkvärt…som så många gånger förr. Tack Sara.

Klockrent och tänkvärt inlägg.

Det här var bland det bästa jag läst på länge!

Du har så rätt. Men är det inte så inom det mesta – att de som sprider sitt budskap är lite väl maniska och extrema? De som gillar hockey har sina ritualer de inte kan vara utan, de som gillar TV-spel sitter klistrade varje kväll/natt, träningsnerdar (säger inte att ALLA gör det) tränar varje dag.

Det är lätt att bli extrem inom sin passion och jag är medveten om att jag själv är det. Samtidigt är jag medveten om det & skriver i bloggen att mitt beteende inte alltid är sunt. Tror det är viktigt att vara ärlig!

Men nog är det så att hälsobranchen inte alltid är så hälsosam. Ett mycket bra inlägg!
Kram

Sjukt bra inlägg Sara!

Heja Sara :)
Att jobba inom träningsbranschen ska vara och förbli för engagemanget för medmänniskan annars faller konceptet hälsa ganska ordentligt. Mer omtanke och mindre och mjukare armbågar.

Glömde visst att länka ovanstående

[...] ska skolas in och de mer luttrade har värsta sammankomsten. Påminner lite lätt om ”träningsbranschen” som Sara skriver [...]

Klockrent inlagg! Tror aven att bloggar sporrar fler manniskor att hamna i dessa manisa tankar nar traningsbloggarna viker ut sapass mycket av sitt liv till allma beskadning. Allt fran topptider, mat, traningsset och reps och somn.

Mycket klokt och så sant, Sara.

Fan va bra Sara! (sorry för svordomen)

Haha, jag vet inte om jag har varit i branchen för kort tid, om vi är förskonade här nere på gräsrotsnivån i skåne, eller om jag bara är naiv och blåögd ( det tredje alternativet känns inte riktigt realistiskt, då jag generellt ser mig själv som ganska så cynisk ;) ), men det där har jag inte märkt alls. Kanske är det alla mina år inom hästsporten som har gjort mig avtrubbad…

Min egen, högst personliga, åsikt är dock att om ätstörningar bara är marginellt vanligare ( 30 % )i träningsbranchen än i samhället i stort ( 25 % ), så är det ju rätt så bra statistik med tanke på det fokus som läggs just på hur kroppen ser ut. Hur många balettdansöser lider av samma sak tror vi? 75 % kanske? En kvalificerad gissning bara.

Angående eventuella vassa armbågar, så krävs det väl för att nå toppen i de flesta brancher? Jag påstår inte att det är rättvist. Jag säger bara att det är så världen ser ut… Och jag har aldrig, under mina trettioen år i denna värld, mött så många generösa, vänliga och öppna människor som just i träningsbranchen. :)

[...] surrar just nu. Det handlar om hälsa, om hälsobranchen, förebilder, om träningsbloggarnas påverkan huruvida man hetsas eller inspireras av dem samt [...]

[...] surrar just nu. Det handlar om hälsa, om hälsobranchen, förebilder, om träningsbloggarnas påverkan huruvida man hetsas eller inspireras av dem samt [...]

Ätstörningar och kroppsfixering. Sorgligt att begränsa sitt liv på det sättet. Vi har ju bara ett liv. Har själv lagt alldeles för mycket energi på hur min kropp ser ut – tills jag passerade 35, då slutade jag bry mig om hur kroppen såg ut och började istället bry mig om hur den kändes. Vill vara stark och frisk. Mentalt mår jag mycket bättre. Sörjer lite över åren jag var “hämmad” av utseendefixering…

[...] bloggas det för fullt om hur häslosam hälso-/träningsbranchen egentligen är (läs Emelies och Saras åsikter). Själv tycker jag man får ta allt som skrivs i bloggar, tidningar som visas i olika [...]

[...] har varit intressant att läsa reaktionerna på det här inlägget och var debatten har hamnat. Det bekräftar rätt tydligt talesättet “we don’t see [...]

Riktigt bra skrivit Sara! :)