Jag fick en uppmaning från en läsare! Ofelia ville att jag skulle skriva ett inlägg på ämnet ”Om jag vore Min coach vad skulle jag säga till mig då?”.

Min första tanke är att Ofelias uppmaning är enkel att både förklara och förstå – de flesta tränar under sin egen ledning inklusive mig själv! Men ju mer jag tänker på det, desto mer komplext blir det och här kommer min syn på saken:

Det är skillnad mellan att gå och träna, och att träna sig själv. Att gå och träna känns lite mer laid back, jag gör det som faller mig in, det som känns roligt eller det som passar just då och där. Om jag däremot ska träna mig själv måste jag kliva ur mig  – och se mig själv utifrån. Särskilt om jag ska träna mig själv på ett bra sätt.

Jag försöker träna mig själv men jag erkänner att jag inte är helt där än. Jag kan inte se mig själv utifrån på det sättet – ännu. Det blir för mycket känslosamt förhandlande när mitt Coach-jag ska träna mitt tränings-jag. Tränings-jaget är fortfarande en mycket bättre förhandlare än Coach-jaget. Exempel på det är de gånger jag sprungit på löpbandet och fuskat lite. En verklig PT skulle inte låta det hända och det vill egentligen inte mitt Coach-jag heller. Tränings-jaget kan inte vinna en förhandling med en verklig PT – men Coach-jaget lirkas lätt om lillfingret. En verklig PT står vid sidan av och peppar medan mitt Coach-jag peppar från pannbenet.

Skillnaden mellan ett träningspass som jag känner mig nöjd med, jämfört med när jag känner mig missnöjd, har att göra med hur jag genomför passet. Genomför jag enligt plan är jag nästan alltid nöjd. Planen är alltid satt av Coach-jaget. Precis som med en verklig PT har jag alltid en tanke bakom varje pass när jag tränar med mitt Coach-jag. När jag bara ”går och tränar” gör jag det för att det är roligt, till exempel på konvent eller andra roliga träningsevents. Då sitter mitt Coach-jag på pannbenet under ett parasoll med en Daquiri i handen och dinglar med benen.

I sin uppmaning till det här inlägget undrade Ofelia också hur jag peppar mig själv. Det gör jag på flera olika sätt men det börjar nästan alltid med en planering. Att se ett kommande pass på papper är som att titta på en ritning av mitt drömhus. Att tillverka ett pass är som att skapa huset. Passplanen spikas både i pränt och innanför pannan. Oavsett om jag tränar i grupp eller på egen hand vet jag precis vilken känsla jag vill uppnå. Att nå dit är en automatisk spark i baken som går på repeat.

Min pepping när jag väl är ute i löparspåret är en helt annan femma. Jag snackar mig ofta genom passet. Det är inga ord som hörs men inne i huvudet snurrar uppmaningen ”spring, spring, spring” konstant – särskilt när jag springer fartlek eller intervaller. Jag måste vara oerhört pedagogisk när jag peppar mig själv. Tystnar jag så stannar jag. Har jag sprungit halvvägs och tänker att nu är det bara halva vägen kvar är det lätt hänt att jag stannar med känslan ”va, har jag bara kommit halvvägs”. Jag måste hela tiden tänka runt min hjärna.

En av mina svagheter som Coach-jag är att mitt tränings-jag ofta säger att jag är dålig på vissa grejer och att jag därför inte behöver göra dem. Som burpees till exempel. Går jag utanför mig själv ett slag är det fullkomligt solklart att jag bör träna mer på burpees just för att jag tycker att de är jobbiga. Vad ger träningen om den är enkel? Att utsätta sig för övningar som är jobbiga både fysiskt och psykiskt kräver mycket extra från både mitt tränings-jag och Coach-jag och det är inte alltid som jag pallar det trycket trots att jag vet att jag borde. Att pusha sig själv att göra det jag tycker är jobbigt bara för att ”jag borde” är som att gå på en tunn lina. Blir det för mycket av det jobbiga tappar jag gnistan och trillar av snöret och då är det inte roligt längre.

Mitt Coach-jag är fortfarande praktikant. Det finns mycket jag måste finslipa. Till exempel måste jag avstyra mitt känslomässiga förhandlande. Sedan årsskiftet har min plan varit att träna periodiserat men eftersom mitt Coach-jag påverkas av gnället från mitt tränings-jag blir det inte så strukturerat som jag önskar. Mitt tränings-jag gnäller om att jag inte hinner, att jag inte orkar eller annat som egentligen inte alls hör till träningen. En verklig PT skulle lyssna och analysera vad jag säger och sedan anpassa träningen. Mitt Coach-jag lyssnar utan att analysera och vänder kappan efter den vind som mitt tränings-jag blåser med sin hårfön.

Jag är medveten om mina brister och jag jobbar på dem. Jag återkommer med mitt vinnande koncept, som du också efterfrågade Ofelia, när jag hittat det!

Nu uppmanar jag alla er som läser detta och som också bloggar att skriva er syn på ämnet ”Om jag vore min coach”. Hur skulle du tänka? Hur skulle du peppa dig själv? Hur skulle du lägga upp strategin och hur skulle du se på dina styrkor och svagheter?

0