Ibland är det jobbigaste som finns det man absolut måste göra. För det är där det händer. I det där obekväma.

Träning är som livet självt. När det bryts ner lite så växer vi. När muskler tränas bildas små miniskador. När de läks blir musklerna starkare och sådär håller det på. Om och om igen. Precis som i livet.

Det händer saker som ruskar om oss, eller som utmanar oss. Men det är vad som gör att vi växer. Får ny kunskap – eller kanske nya insikter. Och som gör oss bättre.

Jag undviker oftast all form av flödande yoga. Det ”känns inte som min grej”. Ibland finns det helt rimliga skäl till att något inte är ”ens grej” och det är okej. Men ibland är det enda skälet att det är lite obekvämt. Och då kan man fundera på varför och om man kanske ska ta lite kraft i kragen och utmana sig själv.

Så tog utmaningen under armen och gick på vinyasa flow igår kväll. Och det kändes ju faktiskt rätt så fint. Kanske till och med så bra att jag ska göra detsamma några fler gånger inom det närmsta.

Nöjdheten efter att ha genomfört något som legat där och tryckt med sitt fulla motstånd är dubbelt njutbar. Det är det som är så fint.

Tack för att du klickar i hjärtat eller lämnar en kommentar!

63