Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

bolleberget

Näbbkexleden

Eftersom jag bara sprungit rundor runt 5-8 km sedan jag började springa efter min operation har jag gått och otåligt väntat på en längre utmaning. Idag tog jag den: Näbbkexleden i Bollnäs med start vid Bolleberget. Runt 16 km som blev någon kilometer till innan jag kände mig klar med långpasset. Stig, skog och evig grusväg.

Jag känner mig alltid stark när jag springer stig, oavsett om det går uppför eller nerför. Därför var jag lite förvånad när jag googlade åsikter om Näbbkexleden på internet och många uttrycker att det är jobbigt eftersom det går uppför. Jag minns inte de backarna. Däremot minns jag evighetsgrusvägarna på slutet. De är bara några kilometer men känns som några mil. Det var gassande varmt och jag tänkte mest på att dricka lemonad.

Det är svårt att tänka sig att jag opererades för tre månader sedan och för två månader sedan åkte jag på hike till England. För en månad sedan stoltserade jag med att kunna göra hopp på stranden i Lofoten och idag sprang jag 16 km utan att ens bli trött. Om en månad beger jag mig till nordligaste Sverige tillsammans med Annika för att ta oss an 11 mil på Kungsleden.

Näbbkex förresten, visst är det ett lustigt namn? Leden är välskyltad förutom på något ställe där jag funderade på om jag vikt av åt rätt håll men följ magkänslan så blir det rätt. På ett annat ställe blev jag jagad av några arga getingar som surrade omkring mig men mest av allt var jag och mitt springsällskap Hazel alldeles ensam. Sträckan runt 6-10 km minns jag som allra finast med perfekt Hälsingeskog att springa genom. Så hade det gärna fått vara hur länge som helst!

Hälsingland Sara Rönne Hälsingland Sara Rönne Hälsingland Sara Rönne

Bilder från ett annat ställe i Hälsingland. Med lika mycket grusväg.

Den där känslan

Imorse var jag ute och gick ett varv på elljusslingan vid Bolleberget i Bollnäs. Den har snabbt seglat upp som en av mina favoritslingor att springa på trots att det typ går uppför en kilometer på slutet. Men du vet; ibland kan det gå uppför och vara tokjobbigt men ändå har man den där känslan av att känna sig så himla stark.

Precis så var det i lördags eftermiddag när jag och Hazel var ute och sprang. Det var fortfarande isigt då, och jag kom på att jag glömt mina terrängskor i Åre, så jag trippade på sidan av spåret i mina Adidas Ultra Boost som inte är de mest lämpliga för isigt underlag. Den känslan jag hade den eftermiddagen kommer jag att leva länge på.

Det var så enkelt att springa. Pulsen rev och slet när det gick uppför men återhämtningen var snabb och när jag kunde räta ut stegen vid krönen så gick det snabbt tills det jobbiga kändes lätt och starkt igen.

Vi tog två varv den kvällen; totalt fem kilometer. Efter att ha sprungit långt under hela barmarksåret så känns det fint att vara tillbaka i de kortare passen. Att unna sig att bli trött och svettig på ett sätt som man inte har råd med när orken ska hålla för några timmar ute på en fjällstig, eller ett marathonlångpass på raklång grusväg.

När jag tänker efter så kändes även förra passet riktigt bra… Och förra året såg första julträningspasset ut såhär!

Bolleberget elljusspår Bollnäs

Stigletarpass

När jag skrev det här inlägget så kommenterade någon att om de ger sig av på stigletarpass så finns risken att de inte hittar hem. Jag tänker att det finns god chans att man hittar något alldeles fantastiskt.

Jag minns så väl när jag skulle träna och befann mig vid Bolleberget i Bollnäs. Här finns en drös med stigar och skog, massor av skog! Här finns också elljusspår där jag brukar springa ibland, med låg risk för att springa vilse på.

Hur som helst; jag skulle ta mig uppför berget som om vintern är en skidbacke. Mitt enda mål, just då i början, var att ta mig upp till utsikten. Men när jag väl kom upp hittade jag en ny stig och slog bort tanken på att ta den säkra vägen ner – eftersom den nya stigen inbjöd lockade till äventyr och något nytt att upptäcka.

Det blev en rätt så lång eftermiddag efter det. Jag kände mig inte vilse, men visste faktiskt inte heller var jag var. Jag tänkte att stegen nog leder någonstans, och det gjorde den – till en grusväg som senare tog mig till parkeringen igen.

Jag är sådan; väljer hellre en äventyrligare väg än den raka, säkra vägen tillbaka. Jag vill gärna se något nytt, upptäcka något oupptäckt och testa mig fram. Jag ser det som något positivt.

Idag sprang jag ett stigletarpass på lunchen. Sådana pass är njutarpass och jag sprang med låg puls men svettfuktig panna eftersom solen värmde så gott där i skogen.

Rundan jag sprang har jag sprungit väldigt många gånger förut, men nu har ett skogsbolag avverkat skog vilket ledde mig in på en stig som jag hittade. Och stigen tog mig djupare in i skogen i spåren av en skogsmaskin som tuggat sig fram mellan de höga tallarna och den ljusgröna mossan. Upptäckarlusten var väckt!

Stigletarpass är kravlösa och nyfikna. Och kan placeras in som en hälsovinst (förutsatt att man hittar hem, annars kan det faktiskt bli hälsovådligt) i det här inlägget.

Hälsingland www.traningsgladje.se

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Hälsa
Träningsglädje
Lifestyle
Vanja Wikström
Home
Andrea Brodin
Mode
Fanny Ekstrand
Lifestyle
Tess Montgomery
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Mode
Pamela Bellafesta
Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Elin Johansson
Lifestyle
Susanne Barnekow
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Makeup by Lina
Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Dasha Girine
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Chrystelle Eriksberger
Hälsa
Fannie Redman
Man
Niklas Berglind
Lifestyle
Sanne Alexandra
Man
Marcus Schuterman
Man
Viktor Frisk