Inför dagens etapp ändrade jag min inställning lite och såg helt plötsligt idag som största utmaningen. En kort sådan, på runt 11 mil, men utan kul grejer att passera. Visserligen hoppade jag av cykeln redan efter 1 mil för att titta lite extra på sevärdheterna i Kårböle, men sedan hände det inte mycket förutom Ytterhogdal och Överhogdal vad gäller samhällen som man passerar. Däremot är naturen fantastisk. Man märker det inte när man åker bil och bara letar efter raksträckor så att man kan köra om lastbilar som envisas med att vara många och ligga före. Jag är rätt duktig på att blåsa på när jag kör bil och har nog bara registrerat en massa träd på den här sträckan. Men här finns massor med sjöar och vattendrag och det är faktiskt väldigt fint! Dessutom har det varit extremt lugnt på vägarna! Och när jag tänker efter har jag ju hunnit med att lämna Hälsingland, vara en sväng i Härjedalen och sedan komma till Jämtland under dagens etapp.

Jag hade väntat mig lite mer krämpor inför dagens cykling. Inget är värre än det var igår faktiskt och därmed så är det riktigt bra. Jag drog på mig lite extra kläder och frös inte heller (så du behöver inte oroa dig mormor!). Ett lätt regnväder passerade när jag tog paus vid Ljusnan efter 4 mil men när det dragit förbi var asfalten solvarm och det var behagligt igen. Framåt eftermiddagen började det blåsa en aning och jag hade vinden snett bakifrån och fin fart under cykeln.

Såhär som jag haft det idag kan jag absolut tänka mig att ha det fler dagar: lite frukost, lite cykla, lite fika, lite cykla, lite se mig omkring, lite cykla och sedan lite vila och en god middag. Hade det varit totalt skitväder hade jag förmodligen tyckt annorlunda. Likaså om jag varit tvungen att dra runt på min egen packning. Eller om jag hade fått ett gäng punkteringar.

Jag har skapat den här utmaningen med väldigt mycket förnuft och jag är ovan vid det. Det brukar alltid inträffa ett eller flera skeden då man ifrågasätter och undrar varför man är där man är och gör vad man gör. Det är lite det som också är grejen med galna utmaningar: att komma dit och besegra den känslan. Det är lite då man blir starkare. Jag har inte hittat dit än under den här resan men med det sagt så har jag en morgondag kvar. Det är kanske då allt händer? Väderprognosen visar i alla fall regn. Jag vet ett gäng uppförsbackar jag måste över. Ikväll laddar jag för det jobbiga så att jag inte underskattar den sista dagen med tanke på att det gått så bra hittills. Har jag inte verktygslådan i pannbenet och tänkt alla de tankar jag behöver tänka och dessutom spara de som jag behöver när det känns tungt i morgon så kommer jag stå där trött och tjurig med dålig mental uppladdning. Jag vill avsluta detta starkt!

En milstolpe!

Fint utanför Kårböle!

Långa, fina raksträckor med vind i ryggen – nästan så det känns fuskigt.

Ljusnan.

Fikapaus innan regnet drog över oss.

Snabbt stopp i Rätansbyn.

Dagens destination: guldbyn!

När klockan ringde strax efter 7 var det grått utanför fönstret. Jag snoozade en stund och väntade in solskenet, men det kom aldrig så jag pallrade mig upp för lite frukost. Fil med müsli, skivad banan och lingon. En smörgås med skivat ägg och en annan med ost och skinka. Bläddrade i Svenskan men tycker att den liksom blivit lite tunn?

Cykeln, som stått under tak och vilat det senaste dygnet, plockades fram och jag pumpade däck och smörjde och torkade av kedjan. Mina cykelkläder som tvättats och hängts att torka packades ner i väskan och jag valde helrosa. Du måste synas, har alla sagt till mig och det gör jag i mina allt annat än svarta kläder.

Vid 9-tiden var både jag och min supporter färdigpackade och det var bara att sätta på mig hjälmen och dra iväg. Första 13 kilometrarna behaglig landsväg med bred väggren in till Bollnäs. Lite uppför, lite nedför. Men på landsvägscykel märks knappast sådan lutning som beskrivs som “lite”.

I Bollnäs stördes rytmen lite eftersom jag ville undvika den stora rondellen och letade istället upp cykelvägar. Det finns en anledning till att landsvägscyklar heter landsvägscyklar för det är väldigt oskönt och osmidigt att cykla på cykelvägar som är dåligt underhållna, grusiga och stökiga och dessutom med gångtrafikanter och vanliga cyklister på dem. Men det är bara att dra ner farten och anpassa sig, så jag gjorde just det.

Jag kom ut vid Bollnäs norra och min supporter hade en bra plan. Det visade sig att planen bestod av grusväg efter ett tag så jag fick rulla tillbaka och åkte på stora landsvägen, 83:an. Vi märkte ganska snart att det gick över förväntan. Det var typ inga bilar ute och åkte strax efter 10 en måndag så jag bestämde mig för att fortsätta på den mot Arbrå och Vallsta och fatta nästa beslut där.

Arbrå passerades av bara farten och jag hade bra fart under däcken. Jag fattar fortfarande inte varför vissa backar känns väldigt lätta medan andra känns supersega trots att de lätta ser jobbigare ut men jag kanske har fel på synen. Efter 40 kilometer passerade jag Vallsta och jag var fortfarande mätt efter frukosten men drack en Pucko och åt en kaka. Till skillnad från andra dagar hade jag ingen energi på cykeln och till exempel inget akutgodis att ta till när man måste ha något snabbt. Jag tänkte att jag skulle testa vatten som lösning istället – och dessutom hade jag ju supporten med mig hela tiden.

Efter Vallsta var det 30 kilometer till nästa delmål och det var Järsvö. Jag visste att det var backigt dit men tänkte att går det uppför så går det nerför och såhär i efterhand tycker jag nog att backarna är mer skrämmande i bilen än på cykeln. Det vara bara en backe som var riktigt jobbig och den var kort och brant och klarades liksom av på 300 meter. När man cyklar mot Järvsö har man branta berg precis till vänster om sig och regntunga moln låg djupt i dalen och det var som att cykla in i fuktig dimma. Lite blött men väldigt vackert!

Precis norr om Järvsö, i Skästra, svängde vi vänster och stannade för lite matpaus. Då hade jag cyklat 80 kilometer och kände mig för en gångs skull hungrig. Jag hoppade in i supporterbilen och åt äggsmörgås och Risifrutti och klämde sedan 2 ägg till. När jag skulle börja cykla igen kändes det ruskigt kallt och jag hackade lite tänder de första 10 minutrarna innan jag fick upp värmen igen. Termometern visade på 14 grader och det är ju som svensk sommar tänkte jag.

Jag hade Färila inom räckhåll och det kändes mentalt enkelt. Inför min cykling har jag varit mest orolig för hur längdryggen ska kännas för där brukar jag bli trött och behöver stanna för att stretcha rätt ofta. Jag har sedan Öland puffat fram sadeln lite mer och har en lättare sittställning för ryggen men istället känner jag att en annan av mina akilleshälar, musklerna runt höger skulderblad, börjat bråka. Jag har haft lite problem där från och till och gjort allehanda behandlingar med beskrivningen “dålig muskelmiljö” som utlåtande. På cykeln har jag inte ont och det varken stramar eller hugger eller knastrar , men det är som att jag har ett konstant fyrverkeri i en liten del av muskeln.

Färila är ett av mina favoritställen på vägen mellan Stockholm och Åre och vi tog oss tid för att stanna till på Kakfén och fika. Tyvärr var Björks Livs stängt annars hade jag definitivt gjort ett stopp där med. Det är en liten livsmedelsbutik där man handlar över disk.

Krafterna var rätt så goda ända till Färila och när jag rullade utför backen mot Sveg så kändes det här som en rätt så lätt dag. Jag hade backarna mot Järvsö bakom mig och kunde liksom äntligen börja cykla på riktigt och känna på Norrland. De milen jag gjort hittills kändes civiliserade med vägar genom bebyggelse och mäktiga åkrar och ståtliga Hälsingegårdar. Efter Färila börjar ensamheten. De röda vägarna. Skogen. Raksträckorna.

De sista 20 kilometrarna till Lassekrog var lite av en fröjd för sinnet. Vägen är inte jättestor men den var alldeles öde och tillsammans med allt skog så kände jag mig rätt så liten. Jag hade sällskap av fågelkvitter och återigen bra fart på cykeln och jag tackar väderguden för att vinden var rätt så schysst. Nu och då kom en lastbil och flyttade sig snällt till andra körbanan när den passerade mig så ni som känner en lastbilschaffis: hälsa och tacka för att de är snälla mot cyklister!

Från Högbo valde jag Tidernas Väg tills den tog slut. Jag fick fin utsikt i stort sett hela tiden. Eller, jag minns att det var fint och mycket vatten i början. Vad som hände mellan kilometer 10-30 minns jag ärligt talat inte men jag antar att det rullade på. Efter dryga 30 kilometrar var jag i Ockelbo och det var mitt första delmål. Efter 45 kilometer var jag i Lingbo och det var mitt andra delmål. Det hade börjat bli kuperat men går det uppför så går det utför… Jag minns att jag fascinerades över att vissa uppförsbackar är väldigt lättrullade medan andra är extremt sega – trots att de ser mer eller mindre likadana ut. Den tanken återkom till mig flera gånger senare också. Mycket märkligt!

I Lingbo fikade jag lite även om jag fortfarande var mätt från frukosten. Jag drack en Pucko men hoppade snart på cykeln igen och hade siktet inställt på Kilafors som jag skulle cykla förbi efter ungefär 75 kilometer (total väg). Vägen dit innehöll en hel del sega uppförslut men också roliga skyltar med “Playa de Långbro”. Det började dessutom bli varmt och vindarna liksom skiktade sig och vissa kändes tropiska och andra skönt svalkande. Luften var snål på syre och det kändes som sommar!

Några kilometer innan Kilafors tog Tidernas Väg slut och jag cyklade ut på betydligt större och mer trafikerade väg 83 mot Bollnäs. Det är inte den mysigaste cykelvägen men jag hade bara dryga 20 kilometer till Bollnäs. De trevligaste ekipagen att bli omkörd av är helt klart lastbilar som generöst går ut till mötande körfil när det är fritt fram för dem att göra så. Dessutom håller de sällan mer än 90. Andra bilar kör ofta om riktigt snabbt och jag förundrades en del över hur ovilliga man är att lämna bra med utrymme. Det har aldrig varit riktigt trångt eller riktigt nära – men kör man på en raksträcka med fri sikt så kan man kosta på sig att lämna lite utrymme.

Strax innan Bollnäs körde jag upp mig till dagens högsta maxpulsnotering när jag var i en kö tillsammans med många bilar som skulle förbi ett vägarbete över en bro och det var ett körfält att tillgå. Det fanns inget annat än att hålla maxfart så jag gjorde det – medan bilarna höll vägarbetsbegränsad fart. Efter 200 meter var vi förbi och andhämtningen låg i halsgropen. Det är kul med jobbigt att köra fort!

När jag kom fram till Bollnäs kändes det som att jag var i mål men jag hade faktiskt 15 kilometer kvar. Dessa sista kändes som en mental nerförsbacke eftersom jag sprungit den sträckan i vintras. Jag körde gamla vägen förbi Edstuga, Freluga och Sörbo och slog av på takten lite. När jag drygt 100 kilometer från start angjorde mål så var jag nöjd och glad men inte alls lika trött som igår. Inte heller hade jag haft någon dipp eller riktigt tunga kilometrar. I alla fall inte som jag minns såhär efteråt. Det är stor skillnad på att cykla 100 kilometrar och att cykla allt annat över det.

Imorgon blir det vilodag. Jag ska reka mitt vägval inför sträckan Söräng – Lassekrog!

Grått nära Ockelbo

Träd. Träd. Träd.

Strålande sommarväder i Hälsingland!

Cykeln!

Välkomstkommitén väntar i vacken: löparhunden och mormor!

Jag bytte snabbt cykelskorna mot andra skor och vilade ut en stund på trappen

Jordgubbar till middagsmat. Mmm!

Jag valde att inte starta i Stockholm utan i Uppsala. Jag hade inte tid med meckiga vägar utan gick rätt på landsvägen. Flera mil rakt fram förbi Björklinge med första etappmål Månkarbo. Lunch på gatukök och sedan upp på cykeln igen med sikte på nästa stopp: Söderfors. Ett fint litet samhälle med såväl engelsk park som grekiskt tempel! 70 avverkade kilometrar. Cyklingen hit hade gått fint och det kändes som jag nyss bara börjat. Solen strålade och det skulle senare visa sig att jag jobbat på bra vad gäller cykelbrännan.

Runt 80-90 kilometer började det kännas segt. En tråkig väg med tråkig utsikt bjöd på dagens första dipp. Jag kände ändå tillförsikt. Skyltar som visade 2 mil till Gävle gjorde cykellivet lite lättare. Nu skulle jag förvisso inte till Gävle men jag visste att bara jag kom till Valbo så var jag i princip framme. Rätt många kilometrar efter den där Gävleskylten såg jag en annan med Valbo 17 kilometer. Lite för många tyckte jag, men jag fick i alla fall byta väg till en mindre och lite roligare.

I Valbo var det snurrigt och jag cyklade fel. Jag kände mig inte så väldans tacksam över att få lägga till nästan en mil på pluskontot men nu såhär i efterhand så kan det inte annat än vara en bra grej. Nu vet jag ungefär hur det känns att cykla 14 mil som också är den längsta distansen den här resan och vad jag ska cykla sista dagen.

När jag vid 17-tiden rullade in till Högbo Brukshotell kände jag mig väldigt nöjd med den här dagen. En dusch senare lade jag mig på sängen för att vila i 2 minuter och det var himla skönt. En middag med tillhörande dessertbuffé på det och sömnigheten är enorm. Jag kommer sova gott i natt!

Dessertbuffé. Tokigt bra!

Morfar. Också tokigt bra!