För egen del blev det bara 1 pass vilket var det sista på dagen: Sofies yoga. En superbra yogaklass som gav lugn och ro i kroppen. Även om jag själv inte tränade allt det andra – så spanade jag in klasserna. Kampsporten, cyklingen, ruffien, dansen och functional movespasset. Här kommer ett gäng bilder (många fler dyker upp på Facebookgruppen om ett litet tag):

Tack WorldClass Vasastan för att vi fick träna hos er!

Åsa, Jessica och Emil

Cykelsalen

Vi smyglanserade Bloggar om träning…

Kampsports-Jaime och PT-Viktor

Kampsporten såg jobbig ut!

Ruth och Lotta matchade den rosa salen med rosa linnen (såklart).

Vi tävlade ut löparryggor från Columbia Sportswear!

Till sist landade vi i en härlig yogaklass tillsammans med halva Fitness Magazineredaktionen.

Dessa bössor återlämnar jag till Stockholms Stadsmission i veckan.

Tusen tack till er alla för era bidrag!

För egen del blev det inte så mycket maxpuls. Jag tränade både spinning och functional moves men kroppen var inte riktigt med på noterna. Jag blev varm på spinningen med låg uppskattningsvis på runt 70% under större delen av passet trots 17 stycken 70/20-intervaller. På functional movesklassen blev jag alldeles yr av att hålla på och vimsa runt med armarna över huvudet under balans- och styrkeövningarna. Efter klassen märkte jag att jag hade fått massa skavsår av att göra några futtiga plankor på stepbräda. Så nä, jag kan inte direkt påstå att jag och kroppen var överrens just den här gången… men det var kul att se WorldClass Vasastan i alla fall. Anläggningen har en speciell touch och är häftigt ljussatt!

Det är Bloggar om träning som står bakom och själva hemsidan är på g. Eftersom vi är så himla träningssugna så kunde vi inte stoppa oss själva utan väljer att kicka igång träningsfesten redan nu – du, och alla du känner, är otroligt välkomna!

Vi vill träna tillsammans med dig och samtidigt göra en god sak för samhället. Därför väljer du själv vad du vill betala för de klasser du går på – pengarna går till de hemlösa i Stockholm genom Stadsmissionen.

Mer information om detta kommer inom kort!

Idag körde vi en del benböjshopp upp på bräda och det har jag tränat mycket på egen hand så det kändes inte lika ansträngande. Man blir bra på det man tränar! Benböjshoppen kombinerades med armhävningar och vi körde 21, 15 och 9 reps. I ett annat block varvade vi svingar och sådana där typiska crossfitsitups som jag inte vet namnet på. Sedan gjorde vi lite andra grejer också som försvunnit ur minnet.

På väg till Balance möts man av payoffen “din bästa träningsupplevelse” och det fick mig att fundera. Hur pass mycket tänker gymkedjor på vad de lovar och hur ser de till att uppfylla det löftet? Vad gör Balance för att ge mig som medlem min bästa träningsupplevelse? Vad gör SATS för att ge mig som medlem “träning du (jag) har glädje av”? På Form Friskvård i Halmstad utlovas “drivkraften du behöver och framgången du vill ha” och på Trainin i Kävlinge får man “mer än ett medlemsskap”. Vad betyder det? Sportclub på samma ort utlovar  ”Sveriges bästa träning” i en annons. Hur har man definierat det? Sportclubs annonsslogan är kanske inte deras payoff men det är likväl ett löfte.

Är dessa löften något man tänker på – från VD:n som ansvarar för besluten till receptionisten som varje dag möter medlemmarna? Rätt ofta känns den där payoffen som ett rent skämt. Något man klistrat dit för att det ska verka bra, sedan har man glömt bort det. Det lovas massor hit och dit men på vilket sätt efterlever man det?

Då är det enklare att göra som WorldClass som har payoffen “creating shapes”. Shapes som i former alltså. Här utlovas inga timglasformer eller V-skapelser på förhand – att ha medlemskap på WorldClass men spendera den mesta tiden hemma i soffan ger dig också en form. Oavsett så är det i alla fall en payoff man kan leva upp till rätt enkelt. Ju högre man lägger ribban desto mer kraft bör man rimligtvis lägga på att kontinuerligt utvärdera sin verksamhet och sitt erbjudande och på så sätt leva upp till sitt löfte.

Jag vet inte om jag hittills haft mina bästa träningsupplevelser på Balance – men det har i alla fall inte varit dåligt. Som kund skulle jag däremot vilja veta på vilket sätt Balance anstränger sig för att min träningsupplevelse där ska bli den bästa jag haft. Är det kunskap och service hos personalen? Rena omklädningsrum och toaletter? Fungerande och tillräckligt många maskiner?

Det som jag nämnde ovan borde vara obligatoriskt för att ens förtjäna några medlemmar på sitt gym – och nödvändigt för att ens kunna ha som slogan “här kan du träna”. För att ge mig min bästa träningsupplevelse har jag hittills märkt att Balance förser mig med fri tillgång av hårstylingprodukter och en snygg cykel från Bianchi som jag kan titta på. Jag vet inte varför den står där på sitt podium vid omklädningsrummen – men kanske ska den påminna oss om Bianchi Café som ligger strax intill gymmet? Det ger mig inte särskilt mycket mervärde som medlem. Ute i gymmet ligger handdukar att torka svetten med och det är en bra grej. Men mer då? Fri bindningstid är positivt och gjorde till slut att jag tills vidare valt att träna på Balance och jag uppskattar att de gör det enkelt för mig att bli av med dem. Men de borde göra mer för att vilja behålla mig – jag förväntar ju mig att få min bästa träningsupplevelse! Orkar man inte anstränga sig med det så ska man byta payoff.

Jag och Mia är lite varandras motsatser vad gäller vissa aspekter (läs: tävlingsinstinkt) och under passet befann jag mig helt plötsligt i en tävling. Vi körde olika slagkombinationer som fokuserade på snabbhet och naturligtvis skulle hon och jag vara klara först. Det “pris” vi vann var att vi fick köra höga knän lite längre. Jo jag tackar.

Egentligen var jag inte alls på WorldClass för att köra box utan planen var ett BodyBalancepass för Jessica. Boxen blev en bonus. Och egentligen var det inte riktigt tänkt att jag skulle träna BodyBalance heller, för jag skulle ju bara träffa Åsa och Jessica på kvällen men så hade Jessica sin klass och då var det ju lika bra att jag också gick på klassen. En till bonus som jag mest såg som ett litet undantag. Jag brukar inte hoppa högt när det vankas body balance. Jag har nog gått på lika många body balancepass som jag har pekfinger på vänsterhanden och det var en himla knepig koreografi den gången. Men idag var det ju riktigt bra. Synd att det snart kommer en ny release – den här kan jag tänka mig att köra igen.

Ett vårtecken! Och om ni undrar över rubriken så stämmer det inte riktigt. Vi var ju faktiskt 4. Men hur bra låter “Fyra krigare?”.

Jag och Ella hade tänkt att gå på Jessicas spinningpassikväll men det visade sig vara typ fullt. Vi blev satta i skämshörnan för att invänta tomma cyklar och snart kom även Åsa och gjorde oss sällskap. Till sist var det faktiskt 3 cyklar som var lediga och tja, lyckan var gjord även denna kväll.

Jessica tog oss med på extensiva och intensiva intervaller. Ett pass som var en pusselbit för de deltagare som går på hennes klasser varje vecka – men ett vilket-som-helstpass för oss andra som går lite hipp som happ på pass. Fast ett riktigt bra vilket-som-helst-pass!

Intervallerna låg på 4 och 3 minuter beroende på om det var extensiva eller intensiva intervaller – och det var när Jessica förklarade hur vi skulle tänka kring pulsen som hon nämnde det där med sweet spot. Vilket jäkla passande uttryck för den där känslan när man är precis på mjölksyratröskeln men inte dragit på sig syreskuld – när man känner att man jobbar hårt, men liksom skulle kunna jobba så hårt länge länge. Det är en otroligt häftig känsla!

Efter passet velade vi mellan att käka något ute eller att käka hemma. Hemmaförslaget vann och Jessica bjöd på fantastiska varma mackor i en upphottad version av den gamla 90-talsklassikern. Förutom vänskapen från två snygga tjejer tar jag med mig budskapet från en liten skylt i Jessicas kök: life isn’t about finding yourself – it’s about creating yourself.

Det var som om jag laddat med mat hela dagen inför kvällens pass. Tre dagar på 1200 kalorier och mer än 400 träningsminutrar (allt promenerande inkluderat) kändes inte alls i benen när jag körde 75 minuter spinning för Jessica på WorldClass Nybroplan med Nilla vid min sida. Tröttheten kom först efteråt. Men då och där tillsammans med musiken, en instruktör som förmedlar alla de rätta känslorna och en radda med gruppträningskamrater – så hörs inte tröttheten. Den knackar för döva öron!

Vi körde 3 block med 3 intervaller vardera. Under första blocket skulle vi kontrollera intervallerna till 75% av max. Under andra blocket skulle vi öka på intensiteten till 80%. Och under tredje blocket skulle vi dundra på runt mjölksyratröskeln.

Jag undrade hur jag skulle orka men det var inga problem. Både ben och hjärta var med mig! Jag känner mig nästan odödlig. Med betoning på nästan: jag har blåsor under fotsulan av allt promenerande så det bränner under fötterna när jag går. Och så hade jag inte alltför pigga ben när vi promenerade hem från Stureplan. Men på en spinningcykel är jag fan odödlig!

Vi fick inga flaskor kastade på oss. Men vi hade rätt stor publik. Ibland bestämde sig publiken för att delta i klassen. I bakgrunden susade bilar förbi och vid något tillfälle ackompanjerades den lugna yogamusiken av sirener.

Klassen i sig var rätt bra för en icke-yogi som mig som inte tränat yoga sen jag vet inte när. Visst, vid något tillfälle böjde vred jag kroppen åt fel håll men hundarna kändes inte alls särskilt ansträngande utan faktiskt rätt behagliga – och som att de gjorde någon nytta.

Efter klassen picknickade jag, Löpning o Livet, Powersus och Erika i de sista solstrålarna som gick att tillgå. Jag picknickade på jordgubbar såklart. Inte ens 100 kronor kilot kan avskräcka mig!

Sedan gick vi till Adidas-butiken. Där fanns ingenting skoj alls. Så vi träffade River och tog en fika istället. Och så bestämde vi att jag skulle följa med honom och köra spinning för Jessica på WorldClass.

Mina cykelskor är i Halmstad men Jessica var snäll och lät mig låna ett par. De var en halv storlek för små och fasen vad det kändes i stortårna. Det skulle inte förvåna mig om jag vaknar med 2 blånaglar imorgon bitti. Men något för små skor var bättre än att cykla med mina mjuka träningsskor och eftersom passet “bara” var en timme så funkade det bra.

Vi cyklade serpentinbackar vilket innebär backe med korta extra intensiva perioder på 15 sekunder upp till någon minut som symboliserar de svängarna vi tog. Pulsen hade skoj i sin lekpark och Jessica var som vanligt suverän på cykelsadeln men jag kunde inte annat än att känna av lite motig söndagsfeeling ändå. Fullt ös medvetslös gör sig nog bättre på andra dagar!

Vi hade kul åt de snygga skoskydden man måste ha på sig på chica WC

River var en muntergök

Jessica hade så mycket träningsvärk i benen så vi tog hissen upp till omklädningsrummen