Träningsglädje

Om du är uppmärksam så kan du märka hur det händer något magiskt med kroppen när du går in i en gruppträningssal. Den låga energin stannar kvar i omklädningsrummet och det som följer med dig in är förväntan och spänning.

Det var som om jag laddat med mat hela dagen inför kvällens pass. Tre dagar på 1200 kalorier och mer än 400 träningsminutrar (allt promenerande inkluderat) kändes inte alls i benen när jag körde 75 minuter spinning för Jessica på WorldClass Nybroplan med Nilla vid min sida. Tröttheten kom först efteråt. Men då och där tillsammans med musiken, en instruktör som förmedlar alla de rätta känslorna och en radda med gruppträningskamrater – så hörs inte tröttheten. Den knackar för döva öron!

Vi körde 3 block med 3 intervaller vardera. Under första blocket skulle vi kontrollera intervallerna till 75% av max. Under andra blocket skulle vi öka på intensiteten till 80%. Och under tredje blocket skulle vi dundra på runt mjölksyratröskeln.

Jag undrade hur jag skulle orka men det var inga problem. Både ben och hjärta var med mig! Jag känner mig nästan odödlig. Med betoning på nästan: jag har blåsor under fotsulan av allt promenerande så det bränner under fötterna när jag går. Och så hade jag inte alltför pigga ben när vi promenerade hem från Stureplan. Men på en spinningcykel är jag fan odödlig!

Tweet This Post

Det där med yoga utomhus är en fantastisk idé. Fast kanske inte i Göteborgs knasigaste park. Yogainstruktören var rädd för att vi skulle få flaskor kastade på oss. I Kungsparken bakom Stora teatern är det fullt av folk – och gäng som förmodligen inte skulle dra sig för att störa en yogaklass.

Vi fick inga flaskor kastade på oss. Men vi hade rätt stor publik. Ibland bestämde sig publiken för att delta i klassen. I bakgrunden susade bilar förbi och vid något tillfälle ackompanjerades den lugna yogamusiken av sirener.

Klassen i sig var rätt bra för en icke-yogi som mig som inte tränat yoga sen jag vet inte när. Visst, vid något tillfälle böjde vred jag kroppen åt fel håll men hundarna kändes inte alls särskilt ansträngande utan faktiskt rätt behagliga – och som att de gjorde någon nytta.

Efter klassen picknickade jag, Löpning o Livet, Powersus och Erika i de sista solstrålarna som gick att tillgå. Jag picknickade på jordgubbar såklart. Inte ens 100 kronor kilot kan avskräcka mig!

Tweet This Post

Jag och Grabben tog oss ut i solen till slut. Vi gick till Runners Store och konstaterade att sortimentet med CRAFT-kläder var skralt. Och att där inte fanns något annat av intresse heller. Den som designat den senaste kollektionen med Asics-kläder borde få sparken för sitt färgval. Det är verkligen inte snyggt någonstans med svart bas, sömmar av senapsgult och så lite grått här och var.

Sedan gick vi till Adidas-butiken. Där fanns ingenting skoj alls. Så vi träffade River och tog en fika istället. Och så bestämde vi att jag skulle följa med honom och köra spinning för Jessica på WorldClass.

Mina cykelskor är i Halmstad men Jessica var snäll och lät mig låna ett par. De var en halv storlek för små och fasen vad det kändes i stortårna. Det skulle inte förvåna mig om jag vaknar med 2 blånaglar imorgon bitti. Men något för små skor var bättre än att cykla med mina mjuka träningsskor och eftersom passet “bara” var en timme så funkade det bra.

Vi cyklade serpentinbackar vilket innebär backe med korta extra intensiva perioder på 15 sekunder upp till någon minut som symboliserar de svängarna vi tog. Pulsen hade skoj i sin lekpark och Jessica var som vanligt suverän på cykelsadeln men jag kunde inte annat än att känna av lite motig söndagsfeeling ändå. Fullt ös medvetslös gör sig nog bättre på andra dagar!

Vi hade kul åt de snygga skoskydden man måste ha på sig på chica WC

River var en muntergök

Jessica hade så mycket träningsvärk i benen så vi tog hissen upp till omklädningsrummen

Tweet This Post

World Class Nybroplan är heta. Vare sig det handlar om specialklasser, eventdagar eller som nu – träning för välgörenhet. Genialiskt och en massa win-win-win. Gå in här och läs mer och skriv upp dagen i kalendern så ses vi där om jag är i Stockholm den helgen – för då ska jag dit!

Tweet This Post

Jag höll på att somna ifrån alltihop. Klockan var ställd på både 06.15 och 06.27 men jag bestämde mig för att bara sluta ögonen i 2 minuter till och då var det nästan kört. 06.44 vaknade jag med ett ryck och det var tur. På med kläderna fort som fan. Ner med grejerna i väskan. In med frukost i munnen och så en sista dubbelkoll i väskan för att verkligen vara säker på att allt jag behöver finns där: spinningskor och byxor. Det borde inte vara så svårt att ha det med men ändå glömmer jag ibland.

07.27 hade jag kört längs med en öde 222:a, ett öde Stadsgården, korsat en öde Strandväg och parkerat på Sibyllegatan. Jag hörde skratt från Nybrogatan och det var två Vasaloppsspinnare som väntade på att bli insläppta på World Class Nybroplan.

Vi visste inte hur länge vi skulle spinna men det visade sig bli lite drygt 4 timmar. Rumpan och mina tår (jag misstänker att jag har problem med någon nerv som går ner i tårna, jag får “ont” rätt ofta) tackade Brink för att det inte blev mer än så men i övrigt kändes kroppen som om den skulle kunnat köra på till sista man är i mål.

Flåset var det aldrig något riktigt fel på även om jag var tveksam i början. Det kändes lite kämpigt att nå upp i blå zon (på Activiografiken). Efter en halvtimme var jag uppvärmd och de sista 2 timmarna låg jag ofta ganska stadigt på 85%. Känslan här uppfattade jag som lika ansträngande som mitten av blå zon i början…

Framför mig hade jag mycket att vila ögonen på: en storskärm med Vasaloppet, en storskärm med Activiosystemet och 2 snygga instruktörer. En som fokuserade på Vasaloppet och en som fokuserade på spinningen. Bra uppdelning och bra energi: dels från instruktörsduon men också i form av bananer, choklad och blåbärssoppa. Istället för krans vid målgång fick vi en goodie bag med bland annat Gococos hyllade träningsstrumpor.

När så Brink tillsammans med tätgruppen äntligen spurtade in i mål gjorde vi detsamma. Den svett som tidigare blivit till fnasigt salt i ansikten började rinna igen och hjärtat som vant sig vid att pumpa stadigt i 85% av max fick slå lite hårdare och chocka kroppen lite till. Några minuter över 12 spurtade vi i mål i fädrens spår för framtida segrar, på ett nytt sätt.

Före start: tomt och prydligt.

Efter målgång: tomma bananskal och blåbärsdrycksförpackningar

Tweet This Post

Jag kan förstå att människor stavar fel ibland. Men när man gång på gång ser uppenbara stavfel i reklamblad, på skyltar och flyers – ja då är jag inte så himla överseende längre. De flesta av oss kan skriva – det gör vi ju dagligen – men just för att vi alla “kan det” så glömmer vi bort att det också är ett yrke att skriva. Har det därför blivit mer okej att stava fel och konstigt? Inte i min värld.

I min värld är yta lika viktigt som innehåll. Ja, faktiskt. På en skylt skriver WorldClass att de erbjuder “Gratis PT” på en rad och “konsultation” på raden under. Vad menar de då, är det gratis med PT på WorldClass? Och hur kommer konsultationen in i det hela? Visst fattar jag att de egentligen menar gratis PT-konsultation men hallå, skriv det då! Och sammansättningen “jättelågt” är lika olyckligt som “pyttestort”. Kikar man lite extra på den här bannern så läser man att man kan teckna medlemskap. Kap brukar ju oftast vara positivt, men är detta ett kap? Om nu deras copy inte kan skriva – kan deras personliga tränare något om träning? Ja, så pass hårt dragna är mina slutsatser.

Tweet This Post

Jag var så himlans funktionell ikväll. Först satt jag på McDonalds och jobbade (ja vadå, det är väl funktionellt?) och sedan gick jag till WorldClass Nybroplan och tränade deras extrainsatta superbra klass “functional moves”. Åh den är så bra så bra så bra!

En sak som märks är att muskelminnet lär sig illa kvickt. Saker som var superjobbiga och trixiga förut är lite enklare nu. Därmed inte sagt att jag gör dem superrätt eller fullt ut: men muskelminnet har lärt sig vad som kommer så det tröttar inte ut psykiskt (ja det krävs en del tänkande på functional movesklassen) och fysiskt på samma sätt. Fast utfall åt sidan är jag fortfarande superdålig på. Höften fattar inte att den ska böja sig…

Trots att man varken hoppar eller springer särskilt mycket under klassen så lackar svetten ändå. Det är jobbigt att öva kroppskontroll!

Efter klassen sprang jag ut från gymmet i knallblå shorts, skepparkavajsjacka (den har fortfarande inget riktigt bra namn) träningströja, halsduk, bara underben och timberlandkängor. Bilen stod strategiskt placerad 20 meter från gymmet och jag tror inte allt för många såg mig under språngmarschen dit. För en gångs skull var det inte omöjlig kö på Strandvägen och Hamngatan och jag kunde lugnt spela Il Divos version på “The winner takes it all” (effekten 1 minut och 55 sekunder in i låten är tokfantastisk om man har en bra bilstereo, inte alls lika mesig och omäktig som på YouTube) om och om igen och känna den behagliga effekten av ruset.

Tweet This Post

Jag har varit och fått en provsmak från en klass som ska köras på Nikekonventet nästa helg och jag är helt och fullt övertygad om att det kommer bli en grym klass! Vi körde olika loopar och allt vi behövde komma ihåg var siffran 3. Ni som kör Jessicas klass på Nike kommer snart att fatta – ni andra kommer få veta mer när jag kör klassen nästa gång. Jag vill inte förstöra det roliga redan nu…

Bredvid mig på Nybroplans (något obekväma) Schwinncyklar satt Åsa och Nilla. Hepp, hepp hördes från dem lite nu och då. De är grymma på att peppa! Det är skönt med en grupp människor som vågar peppa och heja trots att man varken känner varandra till namn eller ansikte. Kanske beror det på instruktören som sitter längst fram – eller på den magiska känslan när en grupp människor delar ett rum där det kryllar av endorfiner?

Efter spinningen träffade jag Karin som kört rehabträning. När jag är i Stockholm är det alltid lika stressigt. Jag vill liksom hinna med att träffa allallalla men det är svårt att få till. Jag försöker planera in gemensamma träningspass, lunchdejter och nu – övernattningar hos kompisar för att verkligen få till effektiv tid att träffas. Dessutom är det närmre till och från jobbet (från till exempel Karin) än att åka ut till mina föräldrar i Saltsjöbaden. Man får inte vara dum…

Åsa, Jessica och Nilla

Tweet This Post

Jag trodde aldrig vi skulle komma upp till Grabbens grupplångpass inne i stan tidigt imorse. Klockan 2 var vi fortfarande vakna och 6.5 timmar senare skulle vi sätta oss i bilen för lite långträning. Men det gick alldeles utmärkt! Jag mådde inte ens illa av trötthet när jag vaknade. Däremot var jag helt utom mig av trötthet lite senare men det kommer vi till…

Grabben skulle springa långpass med de långpassfrälsta – MarathonMia, Snorkkis, Ingmarie, Ultra-Staffan med flera – och jag skulle köra Jessica Claréns specialklass funktionell träning. Men klassen började inte förrän klockan 12 så när Grabben lämnade mig en bit efter 9 hade jag 2.5 timmar helt för mig själv i ett Stockholm som verkade ha tagit sovmorgon. Så jag bestämde mig för att springa en bit jag med.

Jag tog vändan runt Årstaviken – en av mina tidiga hemmarundor när jag bodde på Söder. Det var kallt men behagligt när solens strålar nådde ända fram. Och kallt och jäkligt kyligt när vinden över vattnet drog på. När jag kom tillbaka till min startpunkt och bytte vintertights mot jeans kände jag mig som en frusen isbit.

När jag kom in till city hade klockan slagit 11 och jag bestämde mig för att fylla på energin i min kropp med en frukost på Blueberry Lifestyle. En nötsmoothie och en julboll senare kände jag mig fräsch och stark, nyttig och ren. Jag tycker att det borde finnas en Blueberry i Halmstad och framförallt så borde konceptet införas på lite bensinmackar här och var i landet så man inte behöver köpa bruna sallader och tråkmackor med en massa E-nummer eller stanna på Max när man är på väg någonstans.

Jag var tidig till klassen i funktionell träning och hade helst velat ställa mig i bastun en stund för att tina lite, men jag valde att sätta på mig en extra tröja istället. Sedan bar det av uppe i det vita rummet på WorldClass Nybroplan! Jag gillar Jessicas ledarstil: pedagogiskt och peppande och full med energi. Det där med energin visade sig snart vara något jag saknade.

När vi körde magövningar i finsk pinnestil kände jag mig helt slut. Inte slut i magmusklerna men riktigt slut på ett illamående sätt i hela kroppen – så jag hade helst velat lägga mig ner på mattan en stund. Istället sprang jag ner till receptionen och köpte mig en sportdryck och jag höll mig levande klassen igenom. På slutet kände jag samma trötthet med inslag av illamående när vi sträckte ut höftböjarmuskeln riktigt ordentligt och involverade hela kroppen i stretchen (med armar som sträcks uppåt och sedan ner mot sidan). Känslan är otroligt lik den som man ibland kan drabbas av i bikramyoga när man ska luta sig tillbaka riktigt mycket och även böja nacken bakåt. Just den övningen kan jag inte göra alls – jag mår tokilla.

Efter klassen väntade Grabben på mig i receptionen. Han hade lyckats navigera bilen från Eriksdalsbadet till Sibyllagatan vilket inte är helt enkelt när man aldrig kör i Stockholm. Dessutom hade han lyckats hitta till SATS Stureplan för en dusch och så hade han visst hittat till McDonalds för lite återhämtningsmat. Sedan passade han på att återhämta sig lite mer när vi gick till Café Alberts. Då beställde han in en gigantisk chokladboll och en biskvi och en varm choklad med grädde medan jag försökte minimera kolhydraterna med en Skagenwrap. Av våra matvanor att döma kan man inte direkt tro att det är Grabben som har 6% kroppsfett…

Jag älskar Blueberry Lifestyle!

WorldClass Nybroplan

Tweet This Post

Om du vill kickstarta nya året med ett träningspass tycker jag att du ska boka in det här passet.

Tweet This Post