Jag tar inte illa upp, men jag medger att efter några ögonblicks reflekterande kan jag inte låta bli att undra varför man inte tänker precis tvärtom: “åh vad roligt, någon som inte är supersmal och superdeffad men som ändå tycker att det är roligt att träna mycket och äta bra” eller för att hårddra det: “åh, häftigt att någon som är så tjock kan orka springa så långt/träna så mycket”. Jag förstår att det sistnämnda är en annorlunda tanke. Därför yttras den sällan.

Varför är jag tjock? Ja du, kanske på grund av detta. Kanske inte. Who knows – jag har besvarat frågan för länge sedan här. Jag äter inte bra alla dagar, men jag äter bra 5 dagar av 7. För många räcker det – men inte för mig. Jag vet att jag går ner i vikt om jag äter 1600 kalorier per dag – och rör på mig 7-10 timmar i veckan. Det är så jag har gjort det förr.

I min värld handlar viktnedgång om att göra av med fler kalorier än jag stoppar i mig. Jag håller mig mer mätt på 1600 kalorier från fett och protein än pasta och lussebullar, så därför har jag ätit LCHF-aktig mat när jag gått ner i vikt. För några år sedan gick jag ner i vikt på glass, nudlar och andra kolhydrater så det funkade bevisligen det med. Förutom det där med kalorier så tror jag att kemikalier är en viktig aspekt att ta hänsyn till oavsett om man ska gå ner i vikt eller vara hälsosam. I en svartvit värld handlar det om kalorier in Vs. kalorier ut – i en värld med en massa gråzoner finns det som sagt fler aspekter.

Jag funderar en del på det där med “vilken rätt” jag har att skriva träningsblogg. Kanske ska jag som tjock vara förpassad till andra saker. Men så blir jag irriterad på mig själv för att jag tillåter mig själv att vara så ofantligt dum i huvudet. Klart jag ska skriva träningsblogg. Träningsbloggande är inte till enbart för dem som bara köper träningskläder i storlek 36 och kan stå på händerna. Att gilla att träna är en känsla som står över storlek på brallor och fettprocent i kroppen. Det är bara så himla synd att så många som inte passar i mallen inte känner sig hemma. Att känslan av utanförskap är större än den av gemenskap. Bland mina bloggläsare, och många av mina träningsvänner, finns en fantastisk värme och öppenhet. En fin familjär känsla där alla får vara med. Den uppskattar jag och skrattar mig lycklig över.

Det är just tack vare min storlek som jag hämtar mycket av min drivkraft. Vi är alla gjorda av samma skrot och korn och du, oavsett kroppsform, kan mer än du tror. Everyone is a genius. Jag blir lite frustrerad när personer som väger lite mer än de flesta gömmer sig bakom sitt skal med ursäkten att de är för tjocka. För vadå, undrar jag? Jag har ställt mig på många startlinjer och vägt mer än de flesta. Jag har avverkat marathon på löpband och sprungit allt från 6 till 24 timmarslopp. Jag har gjort både det ena och det andra. Att vara tjock är ingen ursäkt för att inte våga. Att inta kämpa. Att vara tjock är inte detsamma som att inte vara vältränad.

Jag hoppas att de flesta vet om att smal inte är detsamma som att vara hälsosam. Min blogg fokuserar inte på att vara smal. Min blogg handlar om att vara hälsosam. I den definitionen finns mer än vikt. Min definition av hälsosam handlar om lycka, frihet, styrka, uthållighet, balans och känsla. Min definition av hälsosam är att leva som man vill utan begränsningar som sätter stopp för ork eller styrka, varken fysiskt eller mentalt.

OBS! Bilden överst är en smickrande bild. Egentligen är jag lite tjockare…

Jag gick ut hårt och skrev det här inlägget den 14 juli. Då var det drygt 7 veckor kvar till min födelsedag (vilket jag såg som ett delmål) och jag sa att jag ville åt min toppform igen. Den 14 juli var det 13 kilo till toppformen. 5 av dem är numera bortputsade och eftersom jag verkligen inte gått på någon lågkolhydratkost den senaste veckan så är jag mycket nöjd med vikten efter festligheterna.

Eftersom jag vet med mig att jag är en lättuttråkad människa så jobbar jag med korta delmål. Nästa mål blir den sista september – lagom tills dess att vi flyttar in i nya lägenheten. Det är 3 veckor dit och tills dess ska jag verkligen hårdköra. Hårdkörning innebär bland annat en yogahelg med fjällöpning på Copperhill i Åre nästa helg, Lidingölopp helgen därpå, matlådor med superfood och så några middagar i glada vänners lag därimellan. Det blir nog fint.

På tallriken ligger bästa sommarfrukostblandningen just nu: blåbär, avokado, jordgubbar och kiwi. Äts helst med kesella eller keso. 2 ägg till det med majo och kaviar och I’m all set to go ett bra tag framöver.

Det funkar inte med 3 mål mat för mig under semestertider. En frukost som på bilden nedan klockan 10, lunch vid 13 och middag vid 19 gör mig obehagligt mätt och jag hinner aldrig bli hungrig. Jag vill att kroppen ska styra istället för klockan och jag är tacksam över att det allt det där faktiskt funkar riktigt bra just nu. Att göra annorlunda kommer sedan – när annorlunda behövs.

Då åt jag inte så mycket godis, fast väldigt mycket glass. Low fat och low-kcalglassen med körsbärssmak var favoriten. Det finns en himla massa roliga glassorter i Kanada. Glass åt jag idag med, så där knöt jag ihop den röda tråden i det här blogginlägget. Jag åt godis idag också – och med det så trillade jag av banan för första gången på 10 dagar.

Det är inte så farligt egentligen, mer än att jag konstaterar att det är svårt att sluta äta godis i rätt tid. Jag slutar precis när jag börjat må illa. Det behöver inte vara någon jättemängd, det var det till exempel inte idag, men jag slutar i alla fall inte förrän efter den där godisbiten som är 1 för mycket. Dumt va! Gissningsvis kommer det dröja något kvartal innan jag plockar ihop nästa godispåse, och med tanke på den frekvensen känns godisätandet både kontrollerat och okej. Imorgon är det avgiftning som gäller. Business as usual alltså.

Såhär har min mindre optimala matdag sett ut. Förmodligen rätt okej om man var en vanlig person (vad gäller kalorier, inte något annat). Ja, med undantag för frukosten då som inte var så frukostig.

………………..

Frukost:

Chorizo

Mozzarella

Gurkskivor med Philadelphia på

………………..

(Vid tidpunkten för) Lunch:

Italiensk glass

………………..

Middag:

Grillat kött och grekisk sallad, 1 öl och 2 glas vin

Godis

………………..

Veckan som varit har inte varit speciellt svår. Jag har ätit väldigt mycket ute och olagad mat eftersom jag inte tycker att det 1) är så inspirerande att laga mat till bara mig och 2) inte tycker det är så inspirerande att laga mat i minikök. Luncherna har jag köpt ute och middagarna har jag mest blandat ihop.

Personligt tycker jag att det är svårare rent praktiskt och motivationsmässigt att äta “low kcal” än “low carb”. Äter man enligt den senare teorin kan man äta ute på de flesta ställen (med undantag för de allra billigaste som verkar fokuserar på dåliga kolhydrater…). Det är bara att välja sallad till oxfilén och den hemslungade bearnaisesåsen till exempel. Latte kan man dessutom dricka lite nu och då, trots att den skälls ut lite titt som tätt i kvällspressen som en fett- och kaloribomb. Be att få den gjord på lätt- eller mellanmjölk (helst eko såklart) så får du lite extra d-vitaminer.

Jag har inte räknat kalorierna under den senaste veckan men däremot försökt att minimera kolhydraterna – ibland har jag gjort undantag men då försökt göra bra sådana. Jag äter i regel 3 gånger per dag och kan ibland göra undantag för en latte – eller när det sociala kräver annorlunda. Såhär har det ungefär sett ut:

Givetvis ska man ta allt man hör med en stor nypa salt, och den där nypan beror på vem man lyssnar till. Att avgöra hur jäkla mycket salt man ska ha i nyporna är dösvårt. Det är svårt att vara källkritisk när man själv inte är otroligt insatt i ämnet genom egna efterforskningar, och även om man skulle vara det – vem säger att det man själv lärt sig är rätt utifrån de källor man studerat? Gah!.

Hur som helst, Jillian poängterar alltid vikten av ekologiska produkter och sa till och med att hon var osäker på om det var bättre att äta grönsaker överhuvudtaget om de inte var ekologiska. Jillian själv äter hellre “supplements” än icke ekologiska grönsaker till exempel. I ett annat program som handlar om att vara vegan pratar hon om kött. Man kan äta mindre kött av en rad olika anledningar: för jordens skull, för etikens skull eller för vårt endokrina systems skull. Och det är den tredje punkten som jag tycker det fokuseras så himla lite på. För mig är det viktigt att äta bra kött från “glada” och stressfria kor som inte har fått en massa grejer insprutat i sig, oavsett om det är före eller efter slakt. Likaså ägg och mjölk och sådant där. Det som innehåller skit påverkar vårt eget inre och strular till hur kroppen är tänkt att funka. Och som “Dr V” (endikronolog) sa: vi har bara ett immunsystem och allt som anstränger det kommer att påverka hur det mår – och hur vi mår. Det kan vara sömn, stress, gifter i kroppen, att inte röra på sig, dålig mat och andra saker. Så varför är vi så himla duktiga på att förstöra oss själva? Varför går vi och längtar efter godis med artificiella färgämnen som bryter ner kroppen? Varför går vi och längtar efter E-nummer som är totalt skitdåliga? Och framförallt: varför tänker vi oss att vi ska unna oss med den sortens skit – som en belöning? Varför liksom? Snacka om att samhället sätter krokben för sig självt!

Kanske är Jillian väldigt intresserad på det endokrinologiska eftersom hon själv har mycket erfarenhet från rubbningar, t.ex. PCOS och annat. Hon har givetvis inte alltid levt som hon gör nu – och det i sig är ju bra. Det gör att man lyssnar lite mer noggrant eftersom hon besitter egen erfarenhet. Jillian har blivit lite som en husgud för många, vilket gör källkritiken både extra svår (man lyssnar och tar in utan att tänka kritiskt själv) och extra viktig (just för att hon är så mäktig).

Jag blandade min morgonsmoothie imorse och tillsatte både guarana och chiafrön, efter att ha blivit inspirerad på ett eller annat sätt de senaste dagarna. Guarana innehåller kaffein och koffein har positiva effekter på ämnesomsättningen. Ämnesomsättning har inte bara med vikt att göra men även hud och hår och massa annat påverkas. Kaffe innehåller som bekant också koffein men tyvärr andra grejer också vilket gör det till en dålig ämnesomsättningspåverkare. Chiafrön tas upp i boken Born to Run och ska också ge kickar men framförallt blev jag nyfiken på det då jag också hört att det gör så att kroppen tar upp sockret i kroppen mer långsamt och därmed blir sockerkurvan jämnare – en bra grej för oss PCOS:are. Det jag inte vet, och som jag vill veta, är om skillnaderna är marginella – eller om de faktiskt är märkbara.

Morgonsmoothie:

Hallon

Mjölk

Kesella (har inte sett någon ekokesella, har ni?)

Chiafrön

Guarana (mitt kommer härifrån)

Vaniljpulver (ej vaniljsocker!)

När jag försöker leva livet sådär fridfullt utan målsättningar och prestationskrav blir det himla tråkigt och meningslöst. Tanken är tusen gånger roligare än verkligheten. Jag måste ha något att göra, att jobba mot, för att inte harva runt i ingenmansland. Det bara är så. Därav alla projekt hit och utmaningar dit. De ger mig något att fokusera mot.

Att skriva ut dem i bloggen är däremot både bra och dåligt. Bra, för att det blir verkligt. Dåligt, för att det skapar krav och lite lätt ångest. Ångesten beror inte på att jag känner att jag måste klara min utmaning, men att jag hela tiden måste jobba mot den. Det blir ett måste och måsten är ju som bekant dödstråkiga. Att påbörja en massa projekt och sedan tröttna och sluta redan halvvägs mot mål känns som ett rätt värdelöst karaktärsdrag som jag inte vill identifiera mig med. Jag vill inte vara sådan helt enkelt. Det är som att springa lopp och alltid bryta. Jag vill fullfölja.

Så jag är lite kluven. Kluven mot att outa att jag faktiskt vill komma i den form som jag var i Miami 2009. Att det är min målsättning. Det skulle vara lite mindre jobbigt att springa snabbt om jag vägde en sisådär 13 kg mindre – som jag gjorde då. Samtidigt så är det inget fel på mig nu. Ja, mer än att magen trillar över linningen lite för mycket då, vilket jag i och för sig tycker är väldigt osnyggt. Och att det är rätt trist att handla kläder. Men det är inget jag mår direkt dåligt över och som jag liksom går och grubblar över i annat avseende än att det är lite lustigt med träningsbloggare som mig, som tränar och tränar och som ändå är synbart överviktiga. Å andra sidan tycker jag att just den delen av mig är något positivt.

Hur som helst. Tänk om jag skulle dra igång ett litet projekt ändå, lagom till min 30-årsdag om en sisådär 7-8 veckor. Ett litet kom i formprojekt. Att fylla 30 känns inte särskilt dramatiskt, mest för att jag umgås med en hel del vänner som redan fyllt 30 och som både är unga, roliga och snygga – men det är ändå ett slutdatum som kan vara passande, och ett tidsspann som inte hinner tråka ut mig. Helst skulle jag vilja ha en viss fettprocent som måttstock och målsättning, men det är lite krångligt. Därför får det bli måttband och vikt.

Jag tänkte först skriva att jag skulle fundera på den här utmaningen över natten. Men det vore slöseri med både tid och tankekraft. Jag fattar beslut med magen och magkänslan har redan bestämt mig. Det är klart jag kör. Det är ju kul med projekt och målsättningar och just nu tycker jag att det här ska bli förbannat skoj! Nästa vecka kommer min motivation förmodligen att ha bytts ut mot lite lätt prestationsångest, men då vet ni i alla fall hur jag känner – och varför.

Miami, 2 år och 13 kilo sedan:

På undersökningen görs lite prover som skickas någonstans för analys och framtida forskning och som ett slags tack får man veta svaren på det mesta så att det blir som en hälsoundersökning. Om 5 år kallas jag dit igen för nya prover och varje år fram tills dess får jag svara på lite webbenkäter.

Jag gjorde en betald hälsoundersökning för några år sedan – och det var rätt dyrt. Inte fick jag reda på så mycket vettigt som var värt de där pengarna heller. Men gratis är alltid gott och jag har inga problem med att byta några rör med blod mot att jag får veta hur det står till med mig.

Blodprovssvaren får jag reda på om ett par dagar. Då får jag information om mitt hemaglobin, långtidssocker, snabbsänka, njurvärde, kolestrol, apolipoprotein A1 och B. Jag vet inte alls vad något av det där är men det låter intressant ändå. Helst hade jag velat göra lite mer djupgående grejer och mäta EKG samtidigt som jag gör något fysiskt för att få reda på hur det verkligen står till med mitt hjärta. Kanske något svar kan säga om jag ligger nära någon gränsnivå för diabetes vilket jag tänker en del på ibland eftersom jag har PCOS.

Jag har i allmänhet fått för mig att jag är så mycket mer annorlunda än allt som är normalt och enligt resultaten häller jag vatten på min kvarn… enligt BMI har jag fetma men enligt fettprocentmätningen (bioimpedans) var jag rätt nära “önskade” nivåer. Jag har också lågt blodtryck – som är ofta vanligt förekommande hos långa (vilket jag är) och smala (vilket jag inte är) personer. Jag hade lägre puls än normalt men bör minska på höft- och midjemått.

Jo, jag vet att jag bör gå ner i vikt men det känns ju fint att jag i alla fall är tjock och vältränad.

Jag läser vad Jane skriver och nickar instämmande. När jag handlar på HM häromdagen skiljde det inte bara 1 utan faktiskt 2 storlekar mellan överdel och underdel. Inte sällan avstår jag från att köpa ett visst plagg för att en viss storlek inte passade. Rätt ofta finns inte den där byxan eller skjortan i en större storlek(!) men ibland vill jag inte gå upp en siffra. Som om den där siffran skulle spela någon roll. Jag blir inte mindre från en minut till en annan för att jag provar en storlek i en butik och en storlek större i en annan men det är rätt absurt att humöret ändå påverkas. Vissa butiker funkar inte alls för min kropp. Lindex går jag aldrig in i – ingenting passar oavsett storlek! Jag har helt enkelt fel kroppsform för Lindex kläder.

Det är tråkigt och himlans onödigt att vi ska vara så fixerade vid siffror. Världen vore kanske ett gladare ställe om vi inte hade några vågar. Vikt borde enbart vara en “issue” om den begränsar oss i vad vi vill göra och hur vi ser på oss själva borde inte ligga i ett BMI på 19 och en vikt under 65 eller vad det nu kan vara.

Jag blir glad av inlägg som detta. Eller det här. Visst, det handlar också om storlekar och sådant – men det är åtminstone ur ett tvärtomperspektiv. Världen behöver mer sådant. One size är inte hela verkligheten – och för att knyta an till det där med klädstorlekar så ser ni via länken ovan att den där Robyn är en size UK16.