Träningsglädje

Jag är nojjig när det gäller hälen. Analyserar varje känsla som genomsyras i foten. Undrar om det jag känner är hälseneont – eller om det bara är skoskav. I eftermiddags var det bara begynnande skoskav. Men på morgnarna är jag likförbannat stel som en 70-åring i vristerna (jag upplever det som vristerna men det är ju det på insidan som är stelt antar jag) och stapplar fram de första stegen från sängen.

Jag ska verkligen försöka att skynda långsamt även om jag är världssämst på det. Slog precis bort tanken att en 10-timmars gångutmaning för nästa vecka skulle vara hur kul som helst och bannade mig själv eftersom det var dumdristigt (men den som känner sig manad får gärna anta den utmaningen istället!). Suktades av tanken på 6-timmars tidslopp om några veckor men det är verkligen dumdristigt. Tror jag.

Hur fan skyndar man långsamt? Det har jag nog aldrig gjort. If not now then when är mer min melodi. Jag kikar på gamla bilder och längtar. Vad innebär det att skynda långsamt? Vilket tidsperspektiv snackar vi om?

Hur man börjar springa igen är en sak. Funderingen om inlägg en helt annan. Anledningen till varför inlägg kan vara bra är att hälsenan kan bli sned eftersom jag supinerar rätt så mycket på ena foten. Men jag vet inte jag.

Jag tjatar alltid om att man ska lyssna till kroppen istället för till alla andra. Kanske gäller det som allra mest nu. I inläggsfrågan finns det olika läger och jag står rådvill. Problemet är att kroppen inte är så himla snabb på att berätta vad den föredrar. Det tog till exempel 29 år för kroppen att protestera med en ilsken hälsena. Men vad var det egentligen den protesterade mot? Och med tanke på allt vad jag har sprungit (varav minst 27 av de 29 åren spenderades i helt fel skor för mina fötter) så är det en rätt så tam protest. Jag vet ju inte ens när jag hade den där ursprungliga inflammationen som läkte fel. Eller varför. Så, jag vet inte jag. Alls.

Bild från vårens häftigaste löparäventyr på Österlen.

Tweet This Post

Ikväll springer Stockholmarna festen Midnattsloppet och jag är inte med. Planen var att jag skulle ha sprungit för team Nike tillsammans med Jessica och Åsa men min hälsena ville annat. Så nu sitter jag här med sluttampen av min cykelutmaning istället.

I garderoben ligger ett par sprillans nya sambainspirerade Nike Lunarglide 2+ som är uppföljaren till förra Lunargliden. Den nya modellen är mer slimmad än föregångaren och innehåller teknikerna fly wire (trådar av stark syntetfiber som hållet foten på plats) och dynamic support som består av en mjuk kärna i ett hårt skal i mellansulan som hjälper till att dämpa steget.

För att ha något att springa Midnattsloppet i gav mig Nike tillfället att designa mina egna Lunarglide 2+ och då blev resultatet såhär grönrödgult! I hemlighet är jag avis på Jessicas kanonkombo.

Jag har testat skon på foten och den är grymt skön – men inte optimal för mig som är kraftig supinerare på högerfoten. Det känns som om skon har ett rätt distinkt pronationsstöd – som säkert är hur bra som helst för pronationslöpare. Skon känns också rätt uppbyggd under hålfoten och framförallt så är den uppbyggd under hälen så att foten liksom står i en nedförsbacke. Märklig känsla som jag inte upplevt förut och det hade därför varit så himla kul att ge sig ut och testkuta skorna… men min favoritsko fortsätter faktiskt att vara Nike Free! Min mamma har lagt beslag på dessa eftersom jag glömde att ta med dem från Stockholm sist jag var där. Vi får kanske slåss om dem nu.

Tweet This Post

Läser intressanta artiklar om löpning, fötter, skor och skador på Träningslära. Oerhört intressant, inte minst eftersom jag numer är ett levande frågetecken vad gäller mitt löpsteg, min löpning och eventuella skador.

Det som (alltid) är svårt men samtidigt oerhört viktigt, är det där med källkritik. När det gäller vad folk skriver om mat så vet jag vad som funkar för mig. Jag läser kolhydratinläggen i nyhetsmedia och sociala medier och är trygg i vad jag vet som funkar för mig. Men jag har inte samma trygghet vad gäller mina fötter och vad som är bäst för mig där. Precis som med kolhydraterna så finns det många skolor och många åsikter men i det här ämnet har jag svårt att avgöra vems åsikt som är bäst för mig.

Jag gillar inläggen på Träningslära. De är ibland långa men de är enkla att läsa och lätta att förstå. Men det i sig behöver ju verkligen inte betyda att författarna bakom sajten har rätt.

Om Träningslära har rätt så tycker jag att forskningen på området löparskor och skador verkligen är något att höja på ögonbrynen åt. Vi tror att vi vet allt men i slutändan kanske det visar sig att vi inte vet ett skit. Precis som med kostforskningen alltså. Jag vet – jag överdrev lite där, men det är så himla lustigt att vi lever i en sanning hur länge som helst för att sedan upptäcka att det inte alls stämde.

Hur som helst, Träningslära skriver att man i flera studier inte hittat något samband mellan BMI och skadefrekvens när det gäller löpning. Är du tjock – så ge dig därmed ut och spring! Jag misstänker att många av oss (ja sett till mitt BMI tillhör jag definitivt tjockgruppen) är rädda för att börja jogga för att vi tror att vi är för tjocka. Vilken fantastisk usel anledning till att sitta kvar i soffan!

Vi är många tjocka som springer och vi är många tjocka som mår otroligt bra av det. Visst finns det de tjocka som inte kan springa på grund av ont i knän eller fötter – men det finns många smala och vältränade som också får ont i knän och fötter. Sitt inte där och tro att du inte kan, det finns för mycket potential i dig för det. För att citera Felicitas: att våga är att förlora fotfästet för en stund, att inte våga är att förlora sig själv!

Tweet This Post

Ikväll tog jag mig an Brunnsviken. Jag såg fram emot hettan och solen. Det är ju bikramlöpning jag längtar efter när det är som kallast!

Planen var att springa längs med Hälsans stig men det blev sisådär med det. Oftast följde jag strandkanten istället, det kändes mycket roligare så. Där Hälsans Stig valde raka grusvägar valde jag zickzack och stigar. Det betydde att jag även valde nakenbadare. Det fanns många av dem!

Jag märkte att de gjorde mig lite ilsken. Klart att nakenbadare ska få finnas – men det kan väl finnas varningsskyltar någonstans? Det som gjorde mig ilsken var att jag kände mig tvungen att stirra ner i marken. En människa i vanlig bikini skulle sällan stå på en klippa och blotta kroppen i sina minimala tygbitar men för nakenbadare räcker det inte med att ligga och sola. Man ska helst stå och sola verkar det som. Varför? Vad har de för rätt att göra intrång i mitt synfält med sina nakna kroppar?

Efter nakenbadare fick jag finare vyer att betrakta. Jag sprang genom Bergianska trädgården och sedan vidare runt Brunnsviken – motsols. När jag kom längst bort blev det lite tråkigare och jag följde trafiken en sväng. Och visst, Hagaparken är en trevlig park men så hemskt rolig att springa genom är den inte. Då gillade jag andra sidan bättre. Nakenbadarsidan.

Det slog mig några gånger att Hagaparken är rätt lik Central Park. Minus det stora vattenhålet i mitten då. Trots att bilarnas buller hörs i bakgrunden vilar ett lugn mellan träden. Bilsus i ena örat. Barnskratt i andra. Storstadsbrus i ena örat. Vågskvalp i andra.

Bisarr början bakom Wennergren center. Vem bor här?

De påklädda bitarna av stranden

Fina parkhörnor…

…som ibland störs av verkligheten.

Men det är rätt fint ändå!

Tweet This Post

Många har verkat checka ut för sommaren och semester men inte jag. Eller jo, sommar har det ju faktiskt blivit men det där med semester får jag ta något annat år. I alla fall sammanhängande semester. NYC-veckan flög förbi och det kommer mina två semesterveckor i början av juli respektive slutet av juli också att göra. Men vad gör väl det när jag faktiskt bosatt mig mitt i semesterparadiset?

Imorse var jag ut en sväng och stavintervallade mig runt i terrängen. Kände inte ett uns i min hälsena trots att jag stavlöpte uppför branta backar och spurtade genom svaga uppförslut. Tack kära X-talons för det!

Planen är att bränna av ett gympass nu på eftermiddagen men det gör nästan ont i själen att gå inomhus och träna när det är så fint ute. Fler soltimmar är att vänta och just därför kanske det blir ett pass inomhus ändå.

Tweet This Post

När jag vaknade på midsommarafton hade hela världen sprungit sina långpass kändes det som. Solen stod som högst på himlen när jag åt min jordgubbsfrukost och jag visste knappt vad jag skulle göra av min träningsdag. Som en snilleblixt från klarblå himmel kom vi på det: vi skulle springa till midsommarfesten!

Snabbt packade vi ner vår midsommarmat och midsommarkläder i en väska för ett annat sällskap att hämta upp hos oss och transportera vidare. Sedan fyllde jag min sprillans nya Camelbak med vatten, några tior och gav mig iväg. Grabben, som sprang hemifrån lite senare, skulle komma ifatt mig på sluttampen.

Solen strålade och vinden rufsade mig tidvis i håret. Jag mötte en gubbe med hund som sa att det var alldeles för varmt och jag antog att han syftade på att springa. Jag sprang förbi midsommarfester och hörde små grodorna. Jag sprang förbi campingplatser med förfriskade ungdomar på vingliga cyklar och blev omkörd av bilar som tutade, vevade ner fönstrena och skrek något om springa (jag fick aldrig riktigt klart för mig vad de ville). Jag sprang förbi skrattande sällskap med blommiga klänningar, kransar på huvudet och jordgubbstårtor i famnen. Det slog mig att midsommar – likt julafton – måste vara en dag där utanförskapet är som allra tydligast.

Jag sippade på mitt vatten och var först lite irriterad över att det inte alls gick bra att springa (idag heller). Jag kände redan från början att det skulle bli tungt att springa hela vägen. Jag slog undan de negativa tankarna och talade mig själv till rätta: jag gör det här för att det är roligt, för att det är skönt och härligt. Och så passade jag på att njuta av min halvmara istället. Njuta av solen som gassade, av att vara ute och röra på mig, och av grönskan och havet runt omkring. Och det spelade ingen roll om jag gick eller sprang, för framåt kom jag – och njöt av det gjorde jag!

Tweet This Post

Jag var uppe med tuppen imorse och gick en virtuell morgon-pw tillsammans med Ella. Fast min var så kort så den tåls knappt att nämnas. Det gör inte min lunchjogg heller. Det fanns inget som helst krut i benen. Där fanns bara en gnolande träningsvärk från SvD-Petras cirkelpass häromdagen. Det var jättetungt att ens jogga i långsamttempo. Men jag var nöjd med det.

Jag sprang i linne från Nike, tights från Casall och skor från New Balance (1064).

Tweet This Post

Kanske utmanar jag ödet. Kanske har alla skohandlare fel. Jag samlar nämligen på mig fler och fler lättviktsskor och jag gör det med påminnelsen i bakhuvudet om att jag inte borde använda dem.

Jag har en tung kropp och borde därför ha drabbats av diverse olika knä- och benhinneproblem för länge sedan. Eller vad det nu är som tunga personer drabbas av. Det gäller inte bara klassiskt tunga personer, utan personer som väger mer än en löparsnabb Kenyan. I alla fall enligt diverse tidningar, skohandlare och andra allvetandes personer.

Jag har haft ont av löpningen en gång och det var en vinter för några år sedan. Då sprang jag förmodligen i pronationsskor trots att jag är en kraftig supinerare. Enligt Runners Store bör jag ju inte ens springa.

Men springer gör jag. Utan känningar – än så länge. Jag springer och lyssnar på min kropp snarare än vad jag lyssnar till andra. För vad vet vi egentligen? Jag funderade på det där idag när jag läste morgonens SvD och jag ska ägna tanken ett eget inlägg. Vi vet faktiskt inte mer än vad vi känner. Vetenskapen, som jag verkligen inte föraktar utan aktsamt respekterar, kommer fram till nya sanningar mest hela tiden.

Jag förespråkar inte att alla ska springa i lättviktsskor. Men jag förespråkar att man ska lyssna på råd, insupa kunskap och därefter bilda sig sin egna uppfattning. Jag är mycket väl medveten om att det finns en otrolig mängd människor som inte bör springa vare sig i lättviktsskor eller på asfalt – men det beror på att vi alla är helt olika. Jag förespråkar olikheterna, det är dem som gör oss unika.

Idag sprang jag på löpband. Försiktiga intervaller i mina nya Saucony A3 – precis den träning som de är inköpta för. 6 intervaller i stegrande tempo á 1 minut. Det kändes fantastiskt. Mitt steg var grymt trots att jag bara aktivt jobbat på mitt steg under en kort, kort tid. Och skorna var grymma!

Sedan styrketränade jag lite i ett folktomt gym. Bicepscurls + hantelpressar, bröstpressar + french pressar och stående rodd.

Tweet This Post

Nu har jag varit och kört Petras spypass. Eller, det är nog Coach Ingmars spypass. Coach Ingmar hör nog till de mest kända icke-bloggarna i bloggvärlden just nu.

Jag modifierade passet lite för att jag skulle komma ihåg det bättre. Jag tänkte först skriva ned det i min vita träningsbok och ta med den i en ryggsäck till tartanbanan men sedan tänkte jag om och sprang iväg utan bok och rygga.

När jag kom framtill idrottsplatsen fick jag tänka om igen eftersom det var ett gäng “riktiga” friidrottare där. Istället för 400-metersintervaller sprang jag 100×4 med 15 sekunders vila mellan varje intervall.

Mellan varje set (jag körde “bara” 4 intervallset, alltså 16 100-metrare totalt) körde jag 20 armhävningar + 20 situps + 20 benböj med hopp + 20 utfallssteg. Jag märkte redan efter första styrkedelen att det inte är någon lek att springa så snabbt man kan med utfallssyra u benen. Fy fasen! Under det sista intervallsetet hade jag knappt styrfart. Men det kändes bra i kroppen. Riktigt bra.

Nike från topp till tå: strumpor köpta på fyndstället Igor sport på Götgatan. Tights gamla som gatan. T-shirt med trycket “Sole to soul” och knallgul löparjacka som jag älskar nyshoppade från Startfitness. Skorna älskar jag också, men det vet ni redan. Den där högen med skor bredvid mig ska jag slänga. “En in, en ut” har jag lovat Grabben med tanke på min skoshopping…

Tweet This Post

Jag och Grabben var en sväng i Båstad och rekade bansträckningen inför Båstad marathon. Den som vill ta sig an en utmaning ska se till att anmäla sig på studs. Snacka om backig bana!

Det börjar med uppförsbackar i 6 km, sedan några branta nedförsbackar. Efter det kommer  drygt 2 mil landsväg (en del av landsvägen är snäll och bjuder på härlig svag utförslöpa) och sedan långa raksträckor mellan potatisåkrarna. Raksträckorna avslutas med envisa uppförslut. Efter det är man i mål. Typ.

Jag har bestämt mig för att springa Båstad marathon(banan). Inte på tävlingsdagen dock. Vägarna ligger ju kvar även efter loppet så jag ska se till att ta mig an utmaningen någon dag när vädret lockar. Idag var det växelvis spöregn, växelvis duggregn. En bansträckning som i Båstad borde lära mitt pannben ett och annat!

Innan vi spanade in banan åt vi frukost (okej då, lunch – med tanke på att klockan var över 13…) på mysiga Coffee & Bakery i Båstad.

Tweet This Post