Vi är grymt tacksamma – hej då elljusspår och hej terräng och a l l a förutsättningar att träna var som helst när som helst.

 Bilder från Silvas Facebooksida

Jag var också anmäld, men saker och ting kom emellan och jag befann mig på en fjälltopp istället. Bokstavligt talat. Att få en liten bit Nikedos ändå är fullt möjligt genom NTC-appen och tja, kläderna finns på nätet. Men hela upplevelsen på Globen förblev jag utan. Jag vet sedan förr att det är grymt häftigt och får vara nöjd med det helt enkelt.

Imorse vaknade jag till en sprakande Norrlandshimmel och har suttit framför datorn och jobbat sedan dess. Det är lite mildare ute och eftermiddagens planer är inte riktigt spikade. Alpint någon timme? Längd i dagsljus eller i mörker på elljusspår? Kanske en sväng på gymmet häromkring? Löpning? Backintervaller med stavar?

Någon timme tidigare hade vi gjort några svängar i skogen och ett gäng till i pisten med vår andra kompis Simon. Vi träffades alla i Whistler när vi jobbade som skidlärare och medan Simon stannade kvar i Kanada ett gäng år så åkte jag och Petter hem till Sverige och gjorde andra grejer. Det var 6 år sedan. Mycket har hänt sedan dess, men mycket är sig likt. Vi är bara lite äldre…

Fjällen är kärva och luften krispig när det är såhär kallt – men backarna i Ramundberget är faktiskt helt fantastiska. Deras koncept “bara äkta vara” (alltså inte ett endaste uns konstsnö) ger pister med snällt före som tillåter i stort sett all slags åkning. Skogen är gles och snön lätt och fluffig trots att det inte har snöat på ett tag. Perfekt för alla.

När det blev för kallt värmde vi oss en stund inne på backrestaurangen Rudolf. Det ser kanske inte så mycket ut för världen men deras koncept är himla smart. De säljer tunnbrödrullar med fjällröding eller fjällbeteskött och hamburgare gjorda på kor som betar på här på fjället bredvid skidområdet året om. På deras brickor står: Djur som mår bra smakar bra. Tänk er kalvar som skuttar fritt på fjället. Dricker vatten från iskalla bäckar. Lever på en kost av lav, orkidéer, blomsterängar och lingonris. Givetvis ger det förutsättningar för ett kött med ett näringsvärde högt över det normala. Men framförallt – djur som mår bra. Det är ju så att man blir alldeles kär i det här stället.

Andra trevliga saker är att jag började morgonen med urgod frukost på Mellqvist vid StEriksplan, att jag ser fram emot att köpa mig en Nespressomaskin och att jag verkligen vill ha en tvättmaskin. Helst en svart. Typiskt nog så är de dyrare just därför. Men åh vad jag vill ha (läs: åh vad jag ska köpa)!

Nu ska jag ägna resten av kvällen åt att kika på tvättmaskiner (det här med tvättstugetider är inte min grej) och packa lite skidkläder (igen). Det finns 2 andra grejer jag ska planera också: styrketräning och ett bloggklassiskt hemligt projekt. Jag lunchade med Em idag och hon kickade igång mig mentalt. Som jag längtar efter klassisk (och funktionell) styrketräning! Jag tränade hur mycket sådant som helst förut men under tiden jag var gymlös så tappade jag bort det någonstans. Ikväll åker planeringsboken fram för att skissa på roliga pass!

– Med de verktygen har man själv koll på sin hälsa. När man i stället lägger över ansvaret på någon annan, som folk tycks göra med personliga tränare, blir det som att omyndigförklara sig själv.

Intressant åsikt! Jag funderade några varv kring det där och kan både hålla med och inte. Jag själv gillar att träna med PT för motivationens skull. Jag vet egentligen hur jag ska träna. Jag vet varför och jag vet när och jag vet på vilket sätt. Jag vet väldigt mycket. Och det är jag långt ifrån ensam om. Men ju mer man vet desto svårare är det att hantera informationen på ett effektivt sätt. Det blir information overload som det är svårt att sortera bland. För mig är träning med PT en slags bekräftelse på det jag redan vet – så jag slipper oroa mig för att träna fel, utifall jag inte redan visste “rätt”. Att träna med PT blir som en slags kombinerad motivationsboost och försäkring kan man säga. Just därför är det extra viktigt att ha en bra connection med min PT.

För andra är träning med PT en kunskapsbank eller en frizon där man inte behöver tänka utan bara göra. Men att omyndigförklara sig själv, det är nog att hårddra det.

Att ständigt gå runt med armband som visar hur man mår är ett steg mot en känslobefriad vardag där vi lägger njutning och tankar någon annanstans än på sådant som vi mår bra av. Ett steg närmre att vara en robot som har en lysande röd lampa när energin är slut. Armbandet piper kanske när vi ska fylla på med mellanmål, gå ut med hunden eller pussa sambon – för att hårddra det. Det om något är väl att omyndigförklara sig själv?

Nej, #makeitcount säger jag! Låt känslorna styra ditt agerande. Hur du mår känner du i kroppen om du är ärlig mot dig själv. Och om ett armband kan hjälpa dig på vägen dit – so be it. Exempel på armband som finns (eller snart finns) ute på marknaden är Nike+ Fuelband, Replay och Up. De är tätt sammankopplade med beteendet att dela med sig och att anta en utmaning. Cirkeln är sluten!

Den senaste isländska grejen är förutom fantastiska hästar och vulkanaska produkten Skyr. Kanske har du sett TV-reklamen eller läst om den på någon blogg. Det finns många Skyrfantaster – det är nämligen ingen ny produkt. Av döma av alla reaktioner på nätet är Skyr nästan som en isländsk trygghet. Lite som köttbullar eller lingonsylt är för oss.

Sedan ett tag tillbaka finns det också en blogg på Skyrs hemsida. Den skriver jag – för att ge lite träningsglädje åt alla Skyrfantaster. Idag ligger ett rykande färskt inlägg om superfood uppe – förra veckan skrev jag om träningsmotivation.

Foto: Ella

1. Alperna! Mycket solsken och långa backar och massor av skidsemesterdekadens. Snart åker vi iväg och hälsar på brorsan.
2. Sommarlöpning! Gräset är alltid grönare på andra sidan: när det är sommar vill jag ha vinter, när det är vinter vill jag ha sommar. Just nu längtar jag efter sommarlöpning i Halmstad. Att springa i trekvartstights medan svetten rinner på underarmarna. Att vara törstig mitt på Prins Bertils stig och dricka vatten ur slangen i Grötvik.
3. Att vara riktigt trött! Efter fysisk ansträngning såklart. Att ha tagit ut mig så pass mycket att det inte går att ta ett endaste steg till.
4. Cabba ner! Minibilen Charlie trivs bäst utan tak. Jag minns första gången jag åkte nedcabbat – på en liten asfaltsväg med doften av tall och kottar och nyregnat.
5. Att tycka gruppträning är kul. Jag är inne i en gruppträningssvacka. Jag tittar mest på klockan och vill hem. Hur blev det såhär? Jag längtar tills när varje minut av gruppträningen känns rolig och värdefull

Whistler, Kanada 2008