Så jag tänkte att det kanske skulle sitta fint med en #50 challenge. Orka Mera-Anna har yogat i typ 40 dagar i sträck, och hur många dagar SportySpice är inne på vet jag inte men jag gissar att det är många. Jag vill också få in ett sådant flow, för jag vet ju hur skön känslan är. Men jag måste göra det på mitt sätt. Så det blir en #50 challenge. 50 träningspass innan nyår alltså. Kul!

All träning räknas. Och med träning menar jag sådant man byter om för. En powerwalk i träningskläder räknas – en löptur till bussen räknas inte trots att man kanske blir svettigare. Yoga räknas absolut, även om man (särskilt i yinyoga) har lägre puls än om man fönstershoppar på stan. Träning är inte alltid högpulsaktiviteter vilket är viktigt att komma ihåg.

50 träningspass på typ 55-56 dagar kommer att bli en challenge. Jag vet med mig att det kommer vara kul i början men att jag förmodligen kommer svära över det på slutet. Så lova att ge mig lite pepp då är ni snälla!

Några av de här passen kommer att bestå av hänsynslös benträning. Jag ligger lite efter på den fronten och har ett gäng utmaningar i Vägen mot vinterformserien att ta ikapp. För några timmar sedan kom ett nytt pass ut – denna gång skapat av en fitnessprofil som vet hur man tar fram allt det starka som finns där inne.

Champoluc nyår 2011/2011 – snart är det dags igen!

Mitt i backarna där på 9:an slogs jag över hur härligt det var att springa utan prestation och att det var just det som fällde krokben för mig igår. Det är väldigt ologiskt att det gick så bra att springa dagens första 10 kilometer när jag redan sprungit långt dygnet innan, medan jag igår under gårdagsmorgonens allra första 5-6 kilometer hade ont lite överallt och dessutom tyckte det var tråkigt. Snacka om uppenbara prestationsproblem – och en direkt koppling till varför jag tycker att det känns meningslöst att tävla!

Att springa och känna att man har all tid i världen är en enorm frihetskänsla och jag hade det väldigt trevligt där ute bland Brösarps backar. Det var helgens absoluta höjdpunkt. Fast det är i stark konkurrens med den där sandstranden strax innan Kivik, eller lunchen på Kiviks lilla råa med mina fina ultravänner eller den där skogsgläntan längs med Skåneleden som badade i solsken. Ögonblicken att spara i minnesbanken är många!

Vi tog oss hem för egen maskin från Kivik. Istället för att springa bilvägen valde vi Skåneleden och att springa terräng är verkligen fantastiskt. Det går långsamt, mycket på grund av att man ska orientera sig rätt (leta markeringar) och skiftande underlag, men vad gör det när man är mitt i himmelriket med havet på höger sida och en strandskog på vänster? På ett ställe tog vi fel och fick en extrarunda på några kilometer men vi gick och pratade och hade det allmänt trevligt och så var vi på leden igen.

Under lunchen hände något med mina lårmuskler och de bestämde sig för att checka ut totalt. Jag har aldrig fått träningsvärk från att springa men just nu känns det ordentligt. Jag sätter mig ogärna ner, och att gå nerför en trappa är rätt obekvämt. Annars mår kroppen fint – särskilt ryggen! Vaderna är trötta och skulle behöva lite massage men hälsenan mår rätt så fint trots dagens 22 km. Eller om det var 24. Jag är inte riktigt säker på distansen eftersom mina klockbatterier dog där ute i Skåneterrängen och de andras GPS-siffror har försvunnit ut ur huvudet efter det där vinpaketet till middagen.

Dagsetappen 53 km som jag planerat för igår ska jag ta revansch på. Jag grämer mig inte att jag hoppade av utan är riktigt nöjd med att jag kan springa så långt (allt är relativt) och faktiskt må så bra som jag gör.

53 km finns dock kvar som ett mål för mig själv att uppnå den här försäsongen så jag ser fram emot den dagen! Jag ser också fram emot att ta tillvara på den energi som jag fått från den här helgen och framförallt fina Carina, Mary och Fredrika – och så Grabben såklart. Grabben, som spurtade hem de sista 3 milen igår och som körde snabbdistans idag innan han gjorde sällskap med oss lite långsammare. En snabb löpare som inte gör skillnad på vilket tempo eller sträcka man springer utan som lyssnar, frågar och pratar med alla – oavsett personbästa. Ödmjukhet är en fantastisk egenskap.

Vi avslutade helgen med fantastisk mat på Brösarp Gästgifverigård. Helt klart helgens bästa gästgiveri! Vinglasen trängdes på bordet och sorlet låg tjockt i rummet. Att det planeras för en fortsättning på detta Skåneäventyr är ett bevis på en riktigt grym helg med bra sällskap, god mat och fin löpning!

Det bästa med iPhonen? Kartfunktionen såklart!

Jag och äppelträden som inte blommar ännu

Där borta ligger havet

En Craftig dag!

Glädjehopp?

Energipåfyllning

Bättre energipåfyllning!

Långlöparskorna. Alla av olika märken!

Fredrika

Carina

Mary och Fredrika

Återhämtning

Söndagsmiddag

Jag och Grabben vaknade tidigt. Vi körde varsin bil de 53 kilometrarna från Skanör till Skivarp, lämnade kvar en bil och körde tillbaka den andra. 53 kilometer är inte så långt – men nästan 11 mil innan frukost en tidig lördagsmorgon är väldigt långt. Så Skåne, om det var någon som körde racing mellan åkrarna medan alla sov så var det jag. Förlåt.

Frukosten åts i all hast och det blev inte direkt någon vila innan vi började springa. En kvart för att fylla på löparryggsäcken typ. Hållet satte sig på märkliga ställen redan på en gång men det var inte värre än den 5 kilometer långa raksträcka som tog oss ut ur Skanör. Jag tycker 200 meter raksträcka är så långt att jag avlider av tristess så att jag överlevde 5 kilometer är ofattbart. Det var tur att det var folk framför så att jag inte behövde blicka ut mot grusvägshorisonten som aldrig tog slut.

Det var däremot fint att springa längs med havet en sväng. På ett ställe bredde sandstranden ut sig med små bodar som trängdes bredvid varande och solen skrattade i havet. Sedan blev det fler raksträckor – med motvind. Och då var det inte så himla kul längre. Motvind är värre än raksträckor och kombinationen raksträckor och motvind får mig ur spel direkt. Så när Mary föreslog att vi skulle åka och hämta bilen, åka till Skivarp och sedan springa för att möta upp gänget så tyckte jag att det lät som en bra idé. Vid den tidpunkten hade vi nått Trelleborg. Halvmaradistansen låg någonstans i centrum – men den skippade vi. Vi var i ingenmansland, i ett villaområde helt utan människor sånär på en man som klippte gräs som sa att vi missat starten. Han syftade på Kustloppet som startat i Trelleborg en halvtimme innan. Men vi väntade på en taxi för att åka tillbaka till bilen.

Om ni undrar hur många väskor som går in i en Mini Cooper så är svaret fler än 15. Då får man dessutom plats med 3 människor. Vi mötte upp gänget vid 30 km och tog med oss Carina för att åka till Smygehuk och sitta i solen en stund. Det där med lunch hade jag helt glömt bort. Jag hade delat en Runekaka och sippat i mig en tredjedels gel under löpningen så jag försökte i alla fall få i mig energi även om det förmodligen inte var tillräckligt? I Smygehuk åt jag en bakelse på räkor och skagenröra och vi satt en stund i lä i solen tillsammans med knutteåkare. Det var fint.

På vägen från Smygehuk till Skivarp hoppade jag ur bilen och sprang de sista kilometrarna hem tillsammans med Carina. Vi hade ett hundratal meter då vi fick både nedforslat och medvind och det var fint. Annars är det sant som de säger att det mest blåser motvind i Skåne…

Status efter dagens löparturer är att ryggen känns bättre än morse, jag kände inte av hälen alls och vaderna är mest trött på kroppen. Fast det är i hård konkurrens med ögonlocken.

Alla!

Nästan alla!

Grabben och jag!

Inte konstigt att motvinden känns typ hela tiden.

Benet, Grabben och Therese!

Grabben, Mary och Charlie!

Mary och väskorna!

Carina och Mary!

Världen ligger för dina fötter!

Jag kom också springandes till Skivarp!

Carina, jag och Mary!

Från första början var målet att springa alla 11 milen men även jag är förnuftig och vill helst komma igång med träningen ganska snart igen efter helgen – så jag har reviderat målet lite. Mycket på grund av att jag inte vill överbelasta något. Att fullfölja sträckan första dagen (ca 55km) och se hur jag mår andra dagen för att bestämma sträcka – får räcka. Häl och rygg är inget fan av långtidspåfrestning och när kroppen vill säga något bör man lyssna. Även om det är tråkigt.

På det stora hela vet jag vad jag ska packa. Saucony Triumph, backupskor (främst för att ha dag 2 – jag har nog aldrig bytt skor på de ultror jag sprungit), kläder, min Camelbak, fickpengar för att köpa glass utifall vi skulle springa förbi en kiosk eller något, Runes Energikaka som fått ny kostym (och som man numer dessutom kan prenumenrera på!) som jag fått från en PR-byrå och så några gels med roliga smaker som jag köpte i Boston. Jag har extremt svårt för att tugga på grejer när jag är ute på äventyr och helst hade jag fyllt vätskeryggan full med Pucko – men den blir så svår att rengöra.

I necessären har jag vaselin för att motverka skavsår från kläder, tejp för att motverka blodbad i skon eftersom jag har en tånagel som alltid skaver hål på granntån, en fet créme som jag badar fötterna i och sedan stoppar i supermjuka strumpor och sover i under natten och tja, vad mer behöver man? En fulladdad kamera och solkeps kanske…

Jag hoppas det blir mildväder i Stockholm snart så att jag kan börja träna på riktigt – då kommer ytterligare en del av jobbet att vara gjort (och det enda som återstår är själva Skånespringandet). Jag tycker det är svårt att springa långt i kyla – eftersom jag svettas även när jag springer långsamt och sedan blir nedkyld blir jag kall ända in i själen. Efter midnattslöpningen frös jag hela natten inombord trots att jag var varm i skinnet. En märklig känsla.

Fler bilder från tidigare idag

Mina löparlångpass har varit rätt obefintliga sedan i somras. Jag måste dels börja träna riktigt långsamma och långa löppass, men när andra tänker att man ska vila dagen efter ett sådant, så bör jag göra om det dagen därpå. Back to backlångpass alltså. Vanligt inom ultravärlden men upplevs förmodligen som snudd på ohälsosamt i andra världar. Jag minns en kommentar som Soffan skrev till ett inlägg (minns inte vems eller var) som gick ut på att vi måste ge mer cred till våra kroppar. De klarar mer än vi tror. Samtidigt förundras jag över hur längdlandslaget kan vara så himla mycket sjuka hela tiden och när jag ställde frågan på Twitter fick jag till svar att det kanske berodde på överträning. Så på det stora hela är det lite tudelat det där. Vad vi klarar av och inte. Framför allt är det väldigt individuellt. När det gäller riktigt lugna långpass skulle många av oss kunna vara evighetsmaskiner. Om vi bara vågade.

När jag kommer hem till Stockholm ligger fokus på långa och långsamma löppass. Det spelar ingen roll om det går hur långsamt som helst. Ju långsammare desto bättre – för då kan jag hålla på längre plus att jag är pigg dagen efteråt så att jag kan göra det igen.

Om ni däremot hör till dem som gillar att tävla och har några lopp inbokade så kanske ni ska läsa det här. Det är långt kvar till sommaren. Eller inte.

Min utmaning består i att springa nästan en mil uppför. Det blir fint. Men det skulle bli lite roligare om jag hade fler som utmanade sig själv med mig. Tuffa utmaningar blir lite enklare när man vet att andra också kämpar.

På lördag 27 november anordnas det virtuella eventet Träningsglädjes tretimmars. Ett träningsevent där alla kan vara med! Våga utmana dig själv genom att träna i 3 timmar. Du kan göra precis vad du vill: gå, springa, cykla, spinna, yoga, gruppträna eller vad du tycker passar dig. Målet är att bli trött och att hitta den där inre kraften som bevisar att du kan och orkar mer än du tror!

Jag har hört många säga “men oj, sådär länge skulle jag aldrig orka” med stor tvekan i rösten. Men jag kan meddela att trötthetsmönstret ser ungefär likadant ut, oavsett längd på pass. När jag tränar spinning i 55 minuter är jag pigg i början, toktrött i mitten och så får jag en enorm energiboost på slutet som gör att jag orkar trots att jag är helt slut. När jag tränade spinning i över 1300 minuter var jag också pigg i början, toktrött i mitten och så fick jag en enorm energiboost på slutet som gjorde att jag orkade trots att jag var helt slut.

Ställer man in sig på träning i över 1300 minuter orkar man 1300 minuter. Ställer man in sig på träning i 55 minuter orkar man precis 55 minuter – sedan förundras man över att man förra gången faktiskt orkade 1300 minuter och undrar hur sjutton man gjorde det. Att träna under lång tid handlar om den mentala inställningen. Kompletterat med rätt fysiska förberedelser.

Så kom med och testa dina gränser på lördag den 27 november! Dagen efter njuter vi av söndagsvila och 1:a advent!