Träningsglädje

Jag hade inte alls planerat att åka till Göteborg den 2 oktober och cykla Rosa Bandet-spinning i år igen. Det låg liksom lite fel i kalendern. Den 4 oktober åker jag till Djerba och det kändes lite hattigt att pendla fram och tillbaka till Göteborg innan dess. Men så hände något, jag träffade Stefan Manning på Ultrafestivalen i Skövde, och innan tankarna hann landa så hade jag anmält mig att köra alla 24 timmarna ensam på Rosa Bandet-spinningen (Stefan har kört solo under ett gäng år nu). Jag klappar händerna åt min magkänsla – mitt förnuft hade aldrig kommit på tanken att genomföra en sådan här galenskap.

Min utmaning slutar inte i att bara cykla i 24 timmar nonstop. Nej, ska det vara så ska det vara ordentligt. Mitt mål är att samla ihop 1000 kronor för varje timme jag cyklar. Detta blir både en personlig och en gemensam fundraisinggrej alltså. Målet är att komma upp i 24 000 insamlade kronor – jag vill sitta på den dyraste cykeln helt enkelt.

Jag skulle blir hur glad som helst om du vill skänka pengar till Rosa Bandetinsamlingen genom Rosa Dygnet och min cykel. Det skulle vara så inspirerande att veta att jag cyklar för en god sak, för alla kvinnor som har drabbats – eller tyvärr – kommer att drabbas. Varje liten krona gör skillnad och jag hoppas att du vill vara med och göra skillnad! Jag kommer att lägga upp alla praktiska detaljer inom kort om hur detta ska gå till. Tills vidare tycker jag att du ska spana in Rosa Dygnets hemsida och kolla om du kanske också ska vara med och cykla ett tag. Eventet är hur kul som helst med skön stämning, bra instruktörer och träning hela dygnet!

Update: insamlingen börjar i slutet av september!

Med specialbeställda tröjor inför Rosa Bandetspinningen 2008. Då körde jag 13 timmar.

Tweet This Post

Startskottet för 6-timmars gruppen gick för ett tag sedan. Precis då gick 24-timmarslöparna i mål och 48-timmarslöparna hade gjort halva tiden. Varv efter varv. Men inte åt samma håll såklart. Nej då, man byter varv var 6:e timme!

På läktaren är det lite kallt. Solen har gått i moln och molnen kan inte bestämma sig för om de ska vara vita eller grå. Trallvänlig musik spelar ur högtalarna och löparna springer runt runt. Vissa går det bra för. Andra går det mindre bra för. Ett ultralopp är som en berg och dalbana. Jag är väldigt sugen på att springa 24 timmar igen. Inte så mycket för målets skull, mer för resan!

Det finns en dam som jag ser på alla ultralopp jag varit på, oavsett om jag varit deltagare eller publik. Jag tror hon heter Boel. För bara några veckor sedan sprang hon 24 mil. Nu är hon här. Hon gör inte så mycket väsen av sig men hon är en järnlady och en jätteinspiration. Så vill jag också bli när jag blir mindre ung. Och så vill jag bli lika snygg som blogglösa Susanne med Brazilianhåret! Med sådana förebilder gör det inte så mycket att man hela tiden blir mindre ung.

Hmm. Känns som om detta inlägg spårade lite. Men det blir lätt så när man sitter still på en läktare i timtal. Nu ska jag spana på löpare igen.

En 48-timmarslöpare fortsätter sitt lopp medan gruppen med 6-timmarslöpare precis startar på bortre långsidan.

Det känns uppenbarligen bra efter 2 varv!

Jag underhåller mig!

Tweet This Post

Vi sitter i bilen sedan någon timma tillbaka. Vi är på väg till en festival. Tror ni vi får typiskt festivalväder? Om rapporten nedan stämmer ser det rätt bra ut. Den akt vi väntar på börjar klockan 12.00, och slutar visserligen först klockan 18.00 (prick). Det vore trevligt om regnet höll undan lite. Vi kör nämligen inte med gummistövlar. Jag äger inga sådana och Grabben ska ju springa. I 6-timmarsklassen på Ultrafestivalen i Skövde! Ett sprintlopp om man jämför med de andra klasserna på 12, 24 och 48 timmar. Jag har sprungit både 6, 12 och 24-timmars – men aldrig på detta sätt: på 400-metersbana. This will be fun!

Tweet This Post

Har fått några frågor om hur det gick med förra veckans utmaning: 50 mil på cykel, 500 träningsminutrar (cykeln ej inräknad) och 5000 corereps.

Som jag misstänkte var utmaningen lite större än mig själv och resultatet börjar på 4:or istället för 5:or. Jag är nöjd ändå. Redan efter första cykelpasset reviderade jag mitt mål från 50 till 25 mil och att därför ha cyklat drygt 40 mil är därför riktigt bra. Särskilt som att det var mina första 40 mil någonsin på en racer.

Totalt antal träningsminutrar hamnade på 1395, drygt 23 timmar alltså. De flesta av dessa bestod av cykling men 400 minutrar (nästan 7 timmar) bestod av annan träning, mestadels styrketräning.

Sådana här utmaningar är roliga – även om känslorna går upp och ner som en berg och dalbana under veckan. Men en sak som är säker är att vi kan och klarar av mycket mer än vi tror!

Tweet This Post

Jag tar tillfället i akt och vilar mig i form i eftermiddag. Jag var på gymmet svintidigt imorse och fuskcyklade en massa kilometrar. Inte helt okej enligt min eminenta men stränga cykelcoach KarinTri som lär mig allt jag behöver veta och bannar mig för att jag inte pumpar cykeln tillräckligt ofta (men jag har köpt en riktig pump nu Karin!). Men grejen är den att det regnade och åskade som 17 igår kväll och det var så regnkvalmigt imorse att jag inte orkade ge mig ut på racern svintidigt. Dessutom hade jag inte pumpat cykeln – även om golvpumpen är införskaffad.

När jag satt och rullade och inte kom någonstans alls på cykeln imorse så kände jag hur übertrötta mina lår var. Nästan döda. Och jag bestämde mig för att ta det lite piano under resten av dagen. Återvände till gymmet under lunchen men bara för ett lättare styrkepass. Alla vikter var förfärligt tunga.

Någonstans mellan frukost och lunch vaknade resten av huset. Grabben och jag gästas av SvD:s marathon-Petra och medan jag jobbade vid mitt köksbord begav de sig ut på långpass längs Prins Bertils stig. Jag var lite avis först men sedan tänkte jag på benen och då blev det helt plötsligt rätt skönt att sitta vid datorn och jobba. Jag måste vila benen. Jag har en helg på mig att cykla drygt 16 mil. Som en händelse råkar Hylteslingan vara just drygt 16 mil. Men jag fasar lite för beskrivningen “här måste man ta i lite”. Efter drygt 30 mil på 5 arbetsdagar är mina ben inte rustade för några utsvävningar uppför. Jag undrar om man kan vänta sig bara nedförsbackar om man cyklar åt andra hållet?

(Enligt beskrivningen finns det också flera övernattningsställen längs vägen…)

Grabben och Petra

Tweet This Post

Jag och Grabben tog en fika med MarathonMias vapendragare Gax-Staffan efter jobbet. Mias Gax-berättelse finns att läsa på bloggen, och nu har vi också förhört oss om Gax-Staffans maximala otur. Jag förstår besvikelsen och frustrationen. För som Mia skriver så var detta första och sista gången med Sparthatlondistansen på Gax och därför var det all in som gällde. Jag är nyfiken och undrar vad det är med just den där distansen (246 km) som lockar så otroligt mycket. Och Staffan börjar berätta om Rune Larsson – denne man som har ett finger med i så många ultradrömmar.

Rune Larsson har rott över Atlanten och menar att det är något som alla kan göra. Jag är nyfiken på i vilken typ av farkost han rodde i så den som vet får gärna lämna en kommentar. Samme Rune menar också att alla kan ta sig fram 100 miles. Men – han säger att inte alla kan fullfölja mer än 200 kilometer. Där är tydligen någon magisk gräns. Att ta sig så långt gör man inte med benen – det gör man med huvudet säger Rune och Staffan. Och jag förstår Staffans besvikelse. Men han fick i alla fall vara med om Mias målgång även om han inte delade hennes krullade trampdynor.

Efter latte och kardemummamuffins(!) gick vi till gymmet. Jag visste inte riktigt vad jag skulle hitta på så jag cyklade 30 km. Jag funderade för mig själv om detta skulle räknas till gymtid eller till cykelmilen och kunde inte riktigt bestämma mig. Är det fusk om jag räknar dem till cykelmilen? Å andra sidan så är det rätt så likt cyklingen. Inte ställningen – men definitivt känslan i låren. När jag kom hem och skulle registrera träningen på Funbeat så avgjordes saken. Jag skrev in träningen som “cykling” och då hamnade den i samma kategori som utomhuscyklingen (jag klumpar också ihop all sorts löpning till just “löpning” eftersom jag vill ha en mer övergripande koll). Jag har redan fullt sjå att hålla isär mina gymminutrar med mina cykelminutrar och att hålla på och dela på olika cykelminutrar blir för krångligt. Så inomhuscyklingen kommer nu att klumpas ihop med utomhuscyklingen och ingår inte i gymminutrarna. Kanske är det ett bra sätt att öka på milen utan att bryta ryggen. Ontet i rumpan är ungefär liknande men man kan definitivt hålla på längre tid på en riktigt cykel!

Tweet This Post

Åh vad jag älskar alla galenskaper som folk vågar ta sig an. Oavsett om det handlar om att springa 246 km i Skåne, springa ultramarathon bland alperna, bli den förste personen att gå längs med Amazonfloden, simma, cykla och sedan springa i en evighet och att dessutom träna målmedvetet inför det varje vecka – eller slå världsrekord i ultradistans på roddmaskin (nuvarande rekordet ligger på 30 timmar…). Den sista galenskapen är nyupptäckt och den redovisas i bloggformat. Me love!

Tweet This Post

Igår morse vaknade jag kl 07.50 och hade inte en aning om att jag 12 timmar senare skulle ångra min glada utmaning. Däremot visste jag att jag vaknat för sent för att cykla morgonpass.

Kl 08.00 öppnar jag jobbdatorn och börjar kika igenom semestermailen. Eftersom jag jobbar hemifrån den här veckan tar jag crunchpauser istället för skvallerpauser. Då och då lägger jag mig på yogamattan och gör 100 crunches. Om man ska göra 5000 reps på en vecka krävs i 714 per dag. Efter 300 har jag ont i magen. Bara 4700 kvar.

Kl 11.30 är jag på gymmet. Det tar mig 4 minuter att gå dit: jobba-hemma-lyx! Jag värmer upp på crosstrainern i en kvart och ökar motståndet varje minut. Jag badar i svett. Sedan kör jag utfall i smith på bräda med höga knälyft, enbensböj i benpress varav det sista setet i källaren (det bränner extra mycket där!), höftlyft på boll för baksida lår och slutligen benböj mot boll för att kräma ut det sista ur benen. I all hast glömmer jag vadhävningarna.

Kl 12.30 fortsätter jag jobba. Och det händer inte så mycket under de kommande timmarna. Jag lyssnar med ett halvt öra på dagens sommarpratare som är min gamla gymnasiekompis. Igår pratade en annan före detta klasskompis pappa. Jag undrar på Facebook om det är min tur nästa år, och det verkar det tydligen vara av gensvaren att döma.

Någon minut efter kl 17.00 lämnar jag lägenheten och tar racern med mig. 10 mil är planen. 2 varv på en 5-milsbana. KarinTri har gett mig rådet att ta det lugnt och inte gå ut för hårt så att jag inte får ont i knän eller andra kroppsdelar. Efter bara 5 mil förstår jag vad hon menar. Någon gång ibland, precis efter en brant uppförsbacke, känner jag lite obehag i knät. Och uppförsbackarna fortsätter komma. Branta jävlar!

De första 27 kilometrarna gör jag på en timme. De efterföljande 5 på 10 minuter trots envis uppförsbacke (och härlig utförslöpa). Men efter 40 km går luften ur mig. Och ryggen går av. Känns det som i alla fall. Jag måste stanna alldeles för ofta för att liksom räta ut den och det tar evigheter att komma någon vart. Motvinden är så stark att mina vippiga fransar blåser ner mot ögat som en gardin så att jag knappt ser – ändå har jag glasögon på mig. Helt plötsligt känner jag mig så sömning att jag skulle vilja lägga mig i ett dike där och då och sova lite. En vass del på cykeln har skavt sönder tyget i min byxa och nu skaver huden. Aj! Och så skaver rumpan. Jag svär över utmaningen och vill helst gå tillbaka och radera inlägget. 5000 corereps är ju en barnlek i jämförelse. Det ger inte skavsår i alla fall. Jag tänker att jag blir glad om jag i alla fall fixar 25 mil den här veckan.

Planen på 10 mil ikväll redigeras till 6.6 mil. Jag är trött på motvinden som är där oavsett åt vilket håll jag cyklar. Men jag tar ändå inte den kortaste vägen hem och det är jag stolt över. När jag kommer hem är Grabben borta och mina nycklar finns på fel sida om dörren. Grabben är och springer långpass visar det sig. Medan han pallrar sig tillbaka kollar jag pulsklockan. Snittpulsen låg på 75% (inkl alla stopp) och kaloriförbrukningen på nästan 2000. Jag känner mig tom på energi och frusen och duschar hett tills jag får alldeles dåligt samvete för alla barnen i Afrika som inte har rent och fint och varmt vatten som vi.

Och nu sitter jag här. Och ska skriva bröllopsreportage om ett par som gift sig på en paradisö. Imorgon väntar galet mycket träning igen men det är cyklingen jag bävar för. Eller, inte cyklingen i sig – men allt det där skavet och ontet. Att cykla är hur kul som helst – de första 4 milen. Hur länge måste man öva innan det känns lika bra i 15 mil tror ni?

Glad på förmiddagen. Pigg också, faktiskt! På golvet ligger yogamattan där 5000 corereps ska utföras.

Tweet This Post

Kanske är nästa utmaning större än mig själv men är det en utmaning så är det. Kommande vecka ligger 50 mil, 500 minuter och 5000 reps framför mina fötter. Bring it on!

Jag har som mest träningscyklat 8 mil. Det gjorde jag på min gamla mountainbike. På min nya racer har jag cyklat 55 kilometer. Och jag vill cykla mer. Nu har jag ju äntligen min cykel! Jag vill arbeta mig upp till att kunna cykla runt 15 mil eftersom alla cykelgrupper, lopp, och allt vad det är som jag läser om ligger runt denna mängd. Men det är svårt att peta in 15 mil vid ett enda tillfälle. Så jag gör det lite svårare för mig och petar in 50 mil på en vecka. Det blir 10 mil per dag i 5 dagar – eller hur jag nu bestämmer mig för att dela upp det.

5000 reps handlar om coreträning. Jag har sedan innan läst att Ronaldo tränar 3000 reps per dag (vet inte om det är varje dag dock) och det är galet många. Även om jag skulle dela upp repsen i set om 200 och göra 1 set i timman blir det ju magträning hela tiden. Så jag gör det lite svårare för mig och ökar upp dosen till 5000 (både crunches och ryggresningar) – men utspritt på en hel vecka.

500 minuter antog jag just för att alla goda ting är tre. 50, 5000 och nu 500. Det handlar om antal träningsminutrar – utöver cyklingen förstås. Och utöver corerepsen. Denna delen av utmaningen är nog den som blir svårast. När ska jag hinna? Ja, den som lever får se.

Nästa vecka börjar jag jobba igen. Dessutom får jag och Grabben fint bloggbesök av den löpande typen. Detta kan bli spännande!

Tweet This Post

De som inte blir bland de 10 mest nominerade till Årets Träningsbloggpris och visar upp sig på Fitnesskonventet (alternativt tackar nej) i november kan göra som jag och springa ultraintervaller istället.

8 intervaller ska vi springa (jag hoppas jag är skadefri tills dess). 1 mil per intervall. Start klockan 06.00 med påbörjad intervall var tredje timme fram till klockan 03.00. Om man vill vara seriös laddar man upp sin GPS-fil till Jogg, Funbeat eller Facebookgruppen.

(Om man inte är lika seriös kan man faktiskt välja distans själv. Springer -eller går! – man hälften så långa intervaller blir det ändå nästan en mara.)

Ultragäng på Hallsbergs 24-timmarslopp för några år sedan. Nr 84, Funrun- och InToTheWild-Mary, springer Swiss Alpine i dagarna. Jag, nr 62 i mitten, pysslar med mina egna utmaningar och KarinTri, nr 62 till höger, som nyss blev 12:e tjej på Vättern ska triathlontävla i Kalmar (Järnmannen/ironman) i helgen. Vilket starkt sällskap jag omger mig med!

Tweet This Post