Idag gick jag och försökte komma på ursäkter till varför jag inte skulle gå på det där bikrampasset på Perfection. Men jag visste ju att blev det ingen bikram skulle det inte bli något annat heller. Så jag tog mod till mig, och gick dit. Och det gjorde jag rätt i.

Kanske var det för att jag hade en alldeles harmonisk dag som lämnade mig avstressad och glad. Kanske var det den där stora vattenflaskan med mineralvatten som jag köpte imorse och sedan drack 2 mindre glas av. Kanske var det Erika som guidade oss genom passet på ett grymt bra och vänligt sätt. Kanske var det mer luftigt idag, mattorna gick inte kant i kant så det fanns mer plats. Kanske var det för att jag inte hade min matta precis bredvid ett element. Eller kanske var det för att jag precis innan läste Anjas fantastiska kommentar i det här inlägget. Ta mig ut och ta mig runt. Eller som i mitt fall: gå dit och överleva. Inga fler krav än så.

Det var ett härligt bikrampass som gjorde mig lugn inombords. Lugn och samtidigt tillknöcklad. För det är lite så jag tycker att man känner sig. Man lämnar studion med rufsigt hår och rosiga kinder, energisk och ren – trots att det där med yoga i allmänhet och bikram i synnerhet är en rätt grisig historia. Ta det där med yogamattan till exempel: varför rullar man den? Då ligger ju den sida som varit mot golvet klibbad mot den sida som man haft kroppen på. Viker man ihop den så behöver man bara rulla sig i sina egna bakterier och avlagringar nästa gång, ingen annans.

Hur som helst, jag lämnade Perfection med rosendoftande svettpärlor på armarna och tog mig en svängom runt Stureplan bland kortkort och skyhöga klackar. Jag styrde fötterna mot mataffären hemma på söder och köpte mig en finfin middag. Efter bikram känner jag mig ofta tom. Inte hungrig, men liksom tom. Det blev avokado med skagenröra, varmrökt makrill och ett glas mjölk. Resten av kvällen ska jag spendera här i soffan.

I träningsväg har det blivit en till runda runt Riddarfjärden så gå- och stegkontot har fyllts på ordentligt. Synd att jag inte har någon koll på det bara. Min hälsena gillade tydligen inte bilkörningen i måndags så under den, och framförallt nu efteråt, bråkar den lite. Jag försöker stretcha, har gjort tåhävningar i hissen på jobbet och när jag pratar i telefon och masserar både häl och framförallt vad med varm Zo’Hot-salva.

Nu ska jag sova i spänd förväntan över onsdagen. Onsdagar brukar bli bra dagar helt av sig självt!

I grunden tränar jag för att jag tycker det är roligt. I mitt liv är det extremt självklart att ha tid för sådant som är roligt. Min livsfilosofi går ut på att ha roligt. Därför är jag emot måsten och tråkigheter (ibland är de nödvändiga, det förstår till och med jag). 80-talist? Javisst!

Mitt största intresse i livet är att uppleva. Jag tycker det är roligt att uppleva. Jag reser till spännande ställen, äter god mat, träffar berikande vänner, tränar sådant som ger mig kickar och läser intressanta böcker eller ser på minnesvärda filmer i jakten på upplevelser. Att uppleva går som ett tvärsnitt genom massor med olika intresseområden. Jag plockar guldkornen och rensar bort sådant som inte ger mig någon form av upplevelse. Dåliga böcker, slötittandet på TV, restauranger som inte är värda besöket eller överskattade turistattraktioner.

Att träna är exempel på ett fantastiskt sätt att uppleva alla möjliga saker på. En vacker solnedgång en ljummen sommarkväll. Morgontysthet i en storstad. Den trötta känslan i en endorfinmatt kropp. De första klunkarna vatten som släcker en törstig mun. Inspirationen från en låt eller bok eller film som gör att man längtar ihjäl sig. Ruset från en löptur. Tillsammans med någon eller i sitt eget sällskap. Ibland är det sällskapet som gör upplevelsen i sig.

I början av sommaren tog jag fasta att jag inte har något specifikt mål med min träning – men jag har oändligt mycket mening med den. Träningen är inget som ska “hinnas med” i mitt liv tillsammans med andra måsten i jakten på att primärt “bli något” (en sub40/50 eller 60-löpare till exempel). Träningen är en del av det som jag vill ska vara en stor del av mitt liv – det är resan jag vill åt. Inte nödvändigtvis målet. Därför blir frågeställningen “hur hinner du?” helt bakvänd i min värld. Det är ju träna jag vill göra, så varför skulle jag inte ta mig tiden?

Och just det – en liten detalj. Att lägga tid på att röra mig extra mycket är en fördel i det jag skrev för någon dag sedan.

Det finns mycket man kan skriva om att hinna. Vi har alla lika många timmar på dygnet men jag är medveten om att tid har blivit en form av lyx – lite som livsklokhet. Jag har tagit lyxen att ägna de flesta av dygnets timmar till mig själv. Jag bor med en sambo – som jag mår bra av, jag skrattar gärna ihop med vänner – som gör att jag mår bra, och jag spenderar gärna tid med min familj – för att de gör mig varm i hjärtat. Jag har valt ett jobb som intresserar mig och jag bor där jag vill. Jag ger till annat och till andra – för allt det som jag får tillbaka. Mitt livspussel är lagt rätt enkelt.

En liten detalj i det hela är att jag inte har ansvar för någon annan och det är väl där som själva pusslandet blir lite viktigare. Men överlag tror jag att just den här rolighetsteorin, den inställningen som jag inte tror att jag är ensam om, kan vara själva essensen av den omtalade generationsskillnaden. Eller så är det något annat jag inte har fattat. Kanske något jag helt glömt bort att jag borde ha gjort och som skulle tagit all min tid?

När jag kommit hem så mixade jag ihop en annan fix på (massor med) blåbär, 1/2 burk kesella, mjölk, proteinpulver med vaniljsmak från Holistics, Reds från Holistics och chiafrön. Tarahumarafolket (ja, ni som läst Born to run vet vad jag menar) gör sin superdryck på chiafrön så nu förväntar jag mig underverk.

Nu ska jag snart ta dagens tredje fix: sömn. Massor med sömn! Jag har hört att sömnen strax före midnatt är den som ger oss mest så jag vill ha mycket sådant inatt!

Förra veckans träningsdos blev riktigt bra, men ändå inte riktigt enligt plan. Totalt antal tränade minutrar blev 467 minuter och veckan innehöll 2 vilodagar. Jag hade som mål att morgonträna 5 dagar men det blev 4. Jag hade som mål att träna 3 intensiva löppass men det blev 4. Fast jag skulle kunnat köra ännu hårdare på de flesta om jag ska vara riktigt självrannsakande. Jag sprang: 1 Träningsglädje Training Camp med 30 30-sekundersintervaller (det ligger ett nytt pass ute nu), 1 omgång back- och trappintervaller, 1 intervallpass med 1- och 2-minutrare och 1 snabbdistans. Förutom det sprang jag också 1 vanlig distans och så tränade jag 1 klass Zumba Toning och 1 Functional Moves. Jag stretchade ordentligt hela veckan – men missade yogan…

Jag känner mig pigg och stark i kroppen, och ser fram emot de sista dagarna i Stockholm. Jag ska träffa härliga vänner, göra bra val – och sedan flyga ner till Halmstad på fredag igen.

Jag var sugen på lite halvlånga intervaller idag så jag knappade in 6 2-minutersintervaller i min Runkeeper med 1 minuts vila. De första 3 gick i väldans bra fart. De sista 3 gick mycket långsammare. Det är nästan så att man tror att gps:en har fel. Tänk att det kan skilja en hel minuts kilometerfart med bara en liten ynka tveksamhet i steget.

Jag var inte helst säker på att jag var trött när jag kört de där 6 intervallerna, så jag knappade in 4 1-minutsintervaller för att lura kroppen lite. Och visst fanns det kräm kvar i benen! Alla 4 gick snabbare än de 6 föregående. Inte så konstigt – de var ju hälften så långa.

Allt det här lär mig det jag redan vet: jag måste lura min hjärna för att bli trött. Genom att variera hittar jag krafter bara av tanken på att det är något nytt. Jag märker också att jag helt saknar uthållighet. Inte sådan där seg uthållighet – utan snabb uthållighet.

Jag är riktigt sugen på att leta upp mitt pulsband för att se vilken puls jag har när jag springer olika snabbt. Utifrån det kan jag nog anpassa mig själv ännu lite mer och vara trygg i att jag tränar rätt utifrån de olika ändamålen med mina pass.

När jag försöker leva livet sådär fridfullt utan målsättningar och prestationskrav blir det himla tråkigt och meningslöst. Tanken är tusen gånger roligare än verkligheten. Jag måste ha något att göra, att jobba mot, för att inte harva runt i ingenmansland. Det bara är så. Därav alla projekt hit och utmaningar dit. De ger mig något att fokusera mot.

Att skriva ut dem i bloggen är däremot både bra och dåligt. Bra, för att det blir verkligt. Dåligt, för att det skapar krav och lite lätt ångest. Ångesten beror inte på att jag känner att jag måste klara min utmaning, men att jag hela tiden måste jobba mot den. Det blir ett måste och måsten är ju som bekant dödstråkiga. Att påbörja en massa projekt och sedan tröttna och sluta redan halvvägs mot mål känns som ett rätt värdelöst karaktärsdrag som jag inte vill identifiera mig med. Jag vill inte vara sådan helt enkelt. Det är som att springa lopp och alltid bryta. Jag vill fullfölja.

Så jag är lite kluven. Kluven mot att outa att jag faktiskt vill komma i den form som jag var i Miami 2009. Att det är min målsättning. Det skulle vara lite mindre jobbigt att springa snabbt om jag vägde en sisådär 13 kg mindre – som jag gjorde då. Samtidigt så är det inget fel på mig nu. Ja, mer än att magen trillar över linningen lite för mycket då, vilket jag i och för sig tycker är väldigt osnyggt. Och att det är rätt trist att handla kläder. Men det är inget jag mår direkt dåligt över och som jag liksom går och grubblar över i annat avseende än att det är lite lustigt med träningsbloggare som mig, som tränar och tränar och som ändå är synbart överviktiga. Å andra sidan tycker jag att just den delen av mig är något positivt.

Hur som helst. Tänk om jag skulle dra igång ett litet projekt ändå, lagom till min 30-årsdag om en sisådär 7-8 veckor. Ett litet kom i formprojekt. Att fylla 30 känns inte särskilt dramatiskt, mest för att jag umgås med en hel del vänner som redan fyllt 30 och som både är unga, roliga och snygga – men det är ändå ett slutdatum som kan vara passande, och ett tidsspann som inte hinner tråka ut mig. Helst skulle jag vilja ha en viss fettprocent som måttstock och målsättning, men det är lite krångligt. Därför får det bli måttband och vikt.

Jag tänkte först skriva att jag skulle fundera på den här utmaningen över natten. Men det vore slöseri med både tid och tankekraft. Jag fattar beslut med magen och magkänslan har redan bestämt mig. Det är klart jag kör. Det är ju kul med projekt och målsättningar och just nu tycker jag att det här ska bli förbannat skoj! Nästa vecka kommer min motivation förmodligen att ha bytts ut mot lite lätt prestationsångest, men då vet ni i alla fall hur jag känner – och varför.

Miami, 2 år och 13 kilo sedan:

De olika gemensamma lagen, på totalt nästan 600 personer, cyklar mot Paris var för sig och sammanstrålar inför den sista etappen fram till Eiffeltornet där Tour de Paris som projektet kallas, avslutas. Målet är att samla ihop 7 miljoner kronor till svenska och danska Barncancerfonden.

Jim Berg, som också aktivt jobbar med 24-timmarsspinningen i Göteborg på höstarna, är med och cyklar och uppdaterar både blogg och sin twitterfeed med updates inför och under äventyret. Han cyklar för Malmölaget som har lyckats samla in över 200 000 kronor hittills. Än är det inte för sent att bidra till Cancerforskningen. Här kan du sms:a in ditt bidrag och vara en del av äventyret. Lycka till allihopa! Hoppas ni får mycket solsken och snygga cykelbrännor och att ni har riktigt kul på vägen!

Av egen erfarenhet vet jag att det är sjukt motiverande på alla plan att göra galna grejer för goda ändamål och jag blev med ens sjukt sugen att haka på något liknande.

Bilderna är lånade från Team Rynkebys Facebooksida

Förutom att fortsätta tragglandet med excel så vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig för idag. Mitt Funbeatkonto (och känslan i benen) säger mig att jag borde ta en vilodag och jo, visst är det så. Det är bara så himla tråkigt eftersom träningsglädjen hoppar och studsar i kroppen. Lite yoga, kanske?

Jag har sedan 4 löppass bakåt i tiden börjat springa med musik i lurarna igen. Mest för att jag börjat snöa in på det där med appar. Idag premiärsprang jag med appen Runkeeper och den är faktiskt fenomenal. I appen ställe jag in exakt hur många intervaller jag ville springa, hur långa de skulle vara, hur lång vilan mellan dem skulle vara och hur ofta jag ville ha feedback på hur långt in i passet jag kommit. Sedan var det bara att springa utan att tänka på det där med sekunder och antal. Jag minns inte vad den kostade i appstore men om det nu var 0, 7 eller 15 kronor så är den ett fynd.

Jag delade upp de 30 30-sekundrarna i 2 block med 3 minuters vila i mitten. Det blev 15 minuter per block. Rösten i appen gav mig ett heads upp vid 5 och 10 minuters intervallande vilket var skönt, för jag visste att i varje sådant miniblock var det bara 5 intervaller och det är nästan ingenting. När jag kollade tempofacit efter träningen såg jag att min hastighet varierade betydligt – nästan 80 sekunder i min/km. Det var det där med uthålligheten… (de långsammaste intervallerna var någonstans i mitten av passet)

Dagens känsla var lite sisådär. Jag var otroligt seg i benen och har träningsvärk i vaderna efter måndags backar och trappor. Farten på mina 30-sekundrare var nästan samma som när jag springer 400-metersintervaller men so be it. Jag är mycket taggad på att springa mer intervaller och fartlekar. Med appar och musik och grejer blir man rätt motiverad!

Vi avslutade vår roadtrip till Hylte med en tur till Skärshultssjön och en Twister på bryggan medan solen kastade sina sista glimtar i sjön. Efter det var jag rätt nöjd med att åka hem till Halmstad igen. Hylte var inte det mest upplyftande samhälle jag sett även om tartanbanan var mycket fin.