Hej hej från Tarifa; stället där ”alla” kitesurfar och med nästan 50 olika kiteskolor längs stranden (som i och för sig är evighetslång). Jag har gått på kitecamp i några dagar nu och har äntligen fått vettigt wifi så att jag kan berätta hur jag har det. Och hur det går!

Jag har varit taggad på kitesurf i över ett år så det är lite märkligt att känna att det är just nu det händer. Att det för fasen är NU jag lär mig.

Förra året strulade min rygg så pass att jag inte kunde göra särskilt mycket alls. Jag tog noll löpsteg och jag var sjukt försiktig på cykeln för att inte skada ryggen ännu mer. Jag körde på lätta växlar hela tiden och vågade inte trycka på i uppförsbackar eftersom jag ville använda ryggen så lite som möjligt. Därför blev det heller ingen kitesurf för min del. Men jag hann ändå besöka Varberg för i syfte att kitesurfa – och även Rewa i Polen, Danmark och Sylt i Tyskland. Men det blåste aldrig särskilt mycket så det blev väldigt lite kitesurf (för min kille).

När vi kom till Tarifa i lördags och Free your mind experience som anordnar detta camp så gick vi ner till stranden det första vi gjorde. Drakarna dansade i vinden i takt med solnedgången – och det liveband som spelade på uteserveringen. Men den första dagen som jag själv höll i en drake var i söndags. Då var vi ett stort nybörjargäng på sex personer varav hälften av oss knappt visste hur man ens skulle hålla i en kite (ens när den var packad i en kiteväska).

Känslan efter första dagen var att det gick åt helvete, med noll kontroll på någonting överhuvudtaget och för mycket information i huvudet. Vi var lite för många och det var för stressigt. ”Fråga inte hur det går för då kommer jag att gråta” sa jag till min kille Danny.

Vet ni vad jag gjorde då? Jag sa till de som arrangerar hela campet vad jag kände och – tadaa – de ändrade upplägget så att det faktiskt genast blev hur bra som helst. Alla dessa gånger man (yes jag säger MAN för det är så himla vanligt) går runt och säger ”tack det är jättebra” när någon önskar feedback oavsett om det är på en kurs man betalat för eller mat på en restaurang man betalat för eller vad som helst. Samtidigt som nästan alla som arrangerar något som man betalar för faktiskt på en gång vill veta om det är något kunden inte är nöjd med. Det går att fixa saker på plats och under tidens gång. Det går aldrig att fixa till efteråt.

Efter första dagen kände jag mig rädd för kiten. Jag fick inte grepp om vad som hände när jag gjorde vad och vad jag kunde göra för att ha kontroll. Andra dagen var känslan en helt annan. Jag var helt lycklig när jag fattade varför den beter sig som den gör och hur jag kan bestämma över den. Det var en seger i sig.

Tredje dagen var första dagen jag var i vattnet med kiten och lärde mig bodydrag och sådant, dvs att ha kiten i luften och låta kroppen vara ett roder så att man typ kan hämta sin bräda om man tappat den – eller ta sig in mot land flytandes. Och fjärde dagen började jag träna på att faktiskt komma upp på brädan i vattnet. Alltså första steget mot något som faktiskt liknar kitesurfing, även om detta steg verkar kunna ta lite tid…

Kitesurf är en vädersport precis som skidåkning. Vädret styr förutsättningarna helt enkelt. Vanligtvis har vinden varit bra på eftermiddagen och vi har varit på stranden mellan klockan 15-21. Någon kväll tog vi av oss våtdräkten en bra bit efter 22. Hittills under kitecampet har just vår kiteskola varit sist upp från stranden typ varje dag!

I förrgår, den fjärde dagen, var ingen dag med wow-vind vilket gjorde förutsättningarna svårare. Draken måste kunna flyga och för det krävs det vind. Jag kände mig frustrerad att inte ha den där känslan med min kite (på liknande sätt som man kan ha grym känsla på sina skidor) men vinden var helt enkelt för teknisk för mina skills och det gjorde min känsla bättre. Det var inte jag som gjorde fel – men det jag kan just nu räcker inte för så pass krävande vind helt enkelt.

Det här med att lära sig nya saker är helt klart en process i sig som man ska utsätta sig för oftare. Vi tycker inte om att känna oss obekväma men tänk vad som händer om vi vågar känna så lite oftare!

När vi inte kitesurfar har vi varit på hike, vågsurfat, hängt på stranden, druckit öl och sangria och mojitos, ätit tapas och haft det allmänt nice. Vi äter frukost typ vid 9-10 och middag runt kl 23. Den här veckan då vi varit här i Tarifa har det varit bra vind för kitesurf mellan kl 15.30-19.30 ungefär. Jag dricker café con leche och ser palmerna vaja mot himlen som frukostutsikt. Den mixen på ett ”träningsläger” tycker jag är härlig!

Idag (fredag) är sista dagen på campet och då kommer några vänner hit till Tarifa. Jag och Danny flyttar från det hotell vi bott på under kitesurfcampet till en Airbnb-lägenhet inne i Tarifa stad. Så det blir mer Spanien, surf och sol!

Här kan du läsa fler inlägg om Tarifa:

Att lära sig kitesurfa – min ärliga berättelse

Massa bilder från kiteskolan i Tarifa

Allt jag gillade med Tarifa

24