För ungefär ett år sedan var jag med i en stor artikel i Dagens Nyheter. Jag pratade mig varm om tjusningen med att bli trött och jag tror att de redan frälsta fattade precis varje ord jag uttryckte, men att lika många kanske tyckte att jag var lite knäpp.

Men det är något med uthållighetströttma ändå. Nej det är förmodligen inget etablerat ord det där men det är den typen av kondition som handlar om att hålla på i vad som känns som en evighet och att drivas av någon slags inre förtjusning fri från alla yttre prestationer och fullt av inre glädje.

Jag springer för att jag kan och det kommer alltid att vara min drivkraft. Jag springer inte för att jag måste eller för att jag vill fly från något. Jag springer för att fylla mina lungor med frihet och min själ med kärlek. Kärlek till mig själv och kärlek som bygger på tacksamhet för att min kropp är min ständiga följeslagare som jag vill vara snäll mot.

I helgen åker jag söderut och jag vill ge mig själv en löptur med mina egna tankar som sällskap på en stig som är mjuk efter vinterskorpan. När jag sprang 11 mil på Kungsleden lovade jag mig själv att varje steg skulle vara som att springa på rosa moln eftersom jag innan dess inte kunnat springa på ett tag. I veckan var det två år sedan jag gjorde den där ryggoperationen som var det bästa jag någonsin gjort. Rosa moln blir en fin symbolik för att fira det.

25