Vi kom iväg för sent från Åre i torsdags. Vi kommer alltid iväg för sent och varje gång blir jag lika irriterad. När vi rullar ut ur byn brukar känslan försvinna och jag skrattar igen. Letar upp en spellista på Spotify och byter ut känslan där inne.

Vi har två snygga mountainbikes på taket (och en snöskoter på släp) och bakluckan packad med byggrejer och cykelprylar. Min killes cykelskor har jag dock glömt i hallen hemma men det har jag inte insett just då.

Kvart över två på natten rullar vi in på gårdsplanen i Hälsingland och jag tänker att det var en halv livstid sedan jag sist gjorde en sådan där nattkörning. Jag har varit expert på det tidigare i mitt liv. Varit på tjejmiddagar och sedan satt nyckeln i tändningen och kört till både Halmstad och mot Åre. Det är ett litet äventyr varje gång.

Morgonen efter äter vi frukost med mina föräldrar och några timmar senare kör vi mot dagens stigcykling. Jag vet redan att det är för tidigt. Snön ligger kvar på marken där det är skuggsida. Men det är varmt ute och jag sätter på mig kortbent och solglasögon och njuter även där halva däcket sjunker ner i leran och jag känner hur det sipprar in i skon som försvunnit ner i djupet.

Lerkavalkaden inträffar redan 100 meter från parkeringen och vi ägnar efterföljande timma åt att rulla bort den där leran från hjulen. Vi cyklar på snöslush och på snustorra stigar. Vi får allt. Inklusive rätt mycket promenerande med cyklarna också såklart, på grund av ”det finns ingen stig här men vi kan väl göra en” som min kille utbrister vid något tillfälle.

Nära Bollebergets topp är stigarna väldigt fina igen och jag känner flow. Vi tar oss upp till toppstugan och här ligger det pistade snötäcket tjockt trots att skidsäsongen stängt. En familj är där och pappan säger lite oroligt ”ni ska inte cykla nerför va” och jag vet vad det där innebär. Att min kille vill göra just det.

Så han tar de första tramptagen utför Bollebacken och försvinner ner i branten och ut ur synfältet en lång, lång stund och ingen vet hur det går. Förrän han dyker upp där längst ner fortfarande på cykeln och gänget på toppen applåderar ”åt galningen”.

Jag tar mtb-stigarna runt berget ner till honom och känner leran skvätta upp mot ryggen. Det är kul att cykla mtb med andra men jag inser där och då att jag är lite av en ensamvarg i både löparskorna och på cykeln. Det kittlar i själen när jag kör själv. Jag skrattar inombords. Kör på ställen med full fart jag annars skulle tvekat inför om jag kört med sällskap. Vågar mer på egen hand, märkligt nog.

En stund senare hittar jag min kille som sitter i solskenet. Och som erkänner att färden utför skidbacken gick galet snabbt och var läskigt. ”Jag var rädd men det var därför jag gjorde det. För känslan i kroppen” säger han.

The magic happens when you leave your comfort zone tänker jag på ofta. Han gör det genom att hoppa på skotern och cykla utför skidbackar. Han går igång på kicken i kroppen som kommer från adrenalinet. Min magic kommer från andra saker. Från löpturer i spöregn eller att springa för evigt. Uthållighetsgrejer.

När vi kommer hem tvättar vi cyklar och skor och jag äter soltorkade aprikoser och gör gin & tonics. Vi lagar fisk från vår fiskeresa till Sula i Norge i somras och så bokar vi årets fiskeresa och konstaterar att vi ska långt mycket längre upp i år. Det ser fantastiskt ut. Och imorgon cyklar vi igen.

34