Vi äter baklängesmiddag och minns vår vän som inte längre finns i livet. Skrattar åt alla minnen vi har och äter brownies gjord på bland annat zucchini med ett tjockt lager frosting. Hon kallade det för salladskaka och gjorde ögon stora som tefat när hon fick höra vad som var i.

Det var för två år sedan och nu sitter vi runt ett köksbord och pratar om allt som hänt. Det som vibrerar i vårt hörn av internet de senaste dagarna. Det som lämnat en tomhet och fruktansvärt många frågor utan svar.

Nu är det tre veckor hon lämnade oss och det har skrivits massvis av vackra rader om den person som lämnade ett stort avtryck hos så många. Vi har fyllt på med ord som varar i timmar här runt köksbordet.

Vi äter salladskaka hela helgen. Och jag springer både fredag och lördag.

Jag fångar solljus och ögonblick av förundran. Mina fötter dansar mot torr barmark och min blick blir trött av rötter som slingrar sig under höstens nedfallna löv. Jag hittar till ett naturreservat och följer en markerad led och hittar blåsippor och solgläntor.

När livet är som sorgligast kan det vara som vackrast. Ledsamhet och stilla lycka. Fötterna trummar mot marken och det glittrar i själen och jag känner instinktivt att jag måste skicka ett sms. ”Jag älskar dig och jag älskar livet” skriver jag för att påminna mig dubbelt mycket.

40