Det krockar lite i min kropp just nu. Viljan och längtan pockar på uppmärksamhet från allt det som är nu. I ett inlägg förra veckan skrev min kille såhär om mig:

”Du kan sitta högst upp på en fjälltopp i gassande sol och efter 7 minuter säga att du helt plötsligt längtar till sommaren?! Nån gång har du sagt att du längtar till skidåkningen strax innan sommaren ska börja… alltid the next big thing. Otåligheten personifierad det är du det.”

Här är hela det inlägget!

Och man kan säga att allt det där känner jag just nu. Rastlösheten rusar runt i min panna och får mig att längta bort till massor av ställen utom där jag är just nu.

Jag vill kitesurfa på Öland (efter att jag läst om hur bra det är i en instapost). Helst nu på studs. Inte sedan någon gång i sommar. Jag vill cykla stig på Österlen. Alla dagar då det blåser storm här i Åre vill jag kunna köra en halvtimma bort till fina cykelstigar. Österlen är inte en halvtimma bort men det är i alla fall i Sverige. Jag vill åka norrut till var som helst där det är fjäll och inga människor. Jag vill packa skoter och turskidor, en gigantisk trave ved och andra viktiga saker i livet. Jag vill ha vinter och sommar samtidigt. Snöstorm och evighetsljus som på midsommar. Porlande fjällbäckar och stillsam nysnö. Ge mig allt.

Jag mår riktigt, riktigt bra just nu och jag vågar knappt skriva det för då händer det väl något som skaver. Men det är en fin känsla trots att jag inte riktigt trivs i den utan ändå måste skapa mig någon form av längtan för att kunna hantera den.

Hur vältrar du dig i känslan av att leva i totalt flow? Hur bevarar du den? Vad gör du av den?

Hos mig så både föds och lever den känslan utomhus. Igår morse vaknade jag till vad som lät som storm och en alldeles vit värld. Så värst stormigt var det inte trots allt även om jag och Hazel tog pickupen längs med en skogsväg och skidade ut i orörd snö i skogen vid fjällets fot. Vi var ute i strax under två timmar och lyssnade på fraset under skidorna.

När jag åkte hem spelade jag Freya Ridings på hög volym i bilen. Låten You mean the world to me går på repeat och jag kan inte få nog. Och jag vet att när en låt etsar sig fast på det sättet och jag spelar sönder den utan att tröttna, ja då mår jag riktigt bra – och det är som att kraften i den musiken får känslan att leva längre.

Våren och sommaren 2017 körde jag ofta sträckan Åre-Stockholm och jag minns alla låtar jag spelade som om det inte fanns någon gräns på volymknappen. SOM jag mådde då. Även om mycket var en bergochdalbana så minns jag att jag mådde så sjukt bra. Och kanske är det definitionen av att må bra för mig: att må mycket. Jag räds mellanmjölkskänslorna för livet i det tillståndet är så oerhört tråkigt.

23