Det slår mig hårt ibland. Som igår. Tänk att det här är min vardag. Tänk att det här är livet.

Ska ni med på hike, frågade min kollega och vän mig igår. Jag var snabb på att svara ja. Solen strålade, det var krispiga minusgrader och vinterkänslan enorm. Vi styrde snabbt upp planer som innehöll eld, korv och bullar och efter jobbet sågs vi vid foten av fjället.

Planen var att fånga solnedgången men mörkret hann sänka sig innan vi var uppe på Totthummelns topp. Det var mjukt och milt bland träden på vägen upp. Stigarna var trampade före oss men ju högre upp vi kom desto mer gick vi i djupsnön. Och på toppen drev blåsten snön så vi tog sikte på lä bakom några skyddande granar.

 

Tänk att det här är en vanlig måndag, slog det mig samtidigt som mina vänner i Stockholm förmodligen köade för att få komma hem. Kanske slaskade de genom Stockholmsgator.

Det kan ju vara på andra sätt i Stockholm såklart. Jag uppskattar vinbarerna, myset med vänner och skyltfönster som piggar upp. Men jag avundas inte köerna.

Vi tände en eld och grillade både korv och kanelbulle. Sedan tände vi pannlamporna och gick ner igen. Och det var kanske den bästa måndagskvällen man kan tänka sig.

25