Hjulen rullar snabbt. Det hörs ett skott i bakgrunden. Två. Sedan tystnad. Jag har åtta mil kvar.

Det är lördag morgon och jag sitter hemma vid köksbordet. Kaffekoppen fylls på tre gånger. Färgen är ljus. Jag brygger starkt svart kaffe och dricker det med 40% mjölk, sådär så det blir både mjukt och lite kallt. Då är det som godast.

Efter frukost kör vi mot Järvsö. De andra ska cykla downhill och när det bestämdes tänkte jag utan tvekan att jag skulle cykla hem. Men jag ville inte välja den snabba asfalterade vägen utan istället ta min cyclocross och hitta så många grusvägar jag bara kunde hitta.

Jag vet inte hur långt det blev men jag satt i sadeln runt 4,5 timmar. Det var länge sedan jag cyklade så många timmar på en cyclocross eller landsvägshoj och det känns såhär nu efteråt. Det känns i armar och axlar att hålla i styret när hela cykeln studsar stötigt på bråkigt beläggningsgrus.

Det finns fantastiska grusvägar. Sådana som jag älskar att cykla och kan drömma mig bort till vilken dag som helst. Och så finns det h.e.l.v.e.t.i.s.k.a grusvägar. Sådana där det inte går att trampa snabbt eftersom inälvorna nästan trillar ur kroppen och synfältet blir suddigt för att det skakar så mycket. Det går inte fort varken utför eller uppför.

Dagen bjöd på ändlösa kilometrar på de där helvetiska grusvägarna. Och härliga kilometrar på de där fantastiska. Och så lite blandad asfalt däremellan.

Från Järvsö rullade jag jag upp mot Harsa och stötte på en jägare vid vägkanten. Det var där i krokarna jag hörde de där skotten. Jag stannade till en stund och pratade med jägaren, som berättade att han fått sin jaktlycka redan första timmen då han sköt en älg. Och att han nu njöt av att stå pass vid vägen i solskenet, med termosen kaffeklar vid fötterna.

Kartan jag inspekterat inför dagens cykling innehöll inga höjdmeter. Men jag förstod ändå att det skulle bli mycket uppför eftersom jag skulle förbi Harsa. Harsa som ligger så högt att skidspåren är fina till långt inpå våren.

Och uppför gick det. Sega motlut fast på fin asfalt.

Jag stannade för jämnan och kollade Google maps. Det är spännande med nya rundor men också jobbigt eftersom det är så mycket höger- och vänstersvängar och små, små skogsvägar att hålla koll på. Många gånger har jag cyklat en skogsväg i flera kilometrar bara för att mötas av en vändplan långt ute i ingenstans. Nu när jag dessutom vill hitta de där små vägarna som ska ta mig hem gäller det att ha koll.

Jag gjorde en felcykling men närmade mig stadigt mitt slutmål. Någonstans där ute i skogen på en höjd omgärdad av kalhyggen suckade jag högt. Några mil tidigare hade jag svurit ljudligt av frihetskänsla. Nu svär jag tyst för att vägjäveln är så förbannat övergrusad med skitsten.

När det är två mil kvar tänkte jag att det var både jättekort och jättelångt. Men två mil minus fem kilometer är knappt någonting alls och fem kilometer är inte heller någonting. Det gäller att lura hjärnan.

Lurade kroppen gjorde jag med tio chokladbitar. Det är vad jag hade med mig på cykeln. De där chokladbitarna och en kamera (som jag tog en bild med. En.). Jag kickade igång systemet med det där sockret och tänkte på mineralvatten som jag längtade efter dricka när jag kom hem. Och som det fanns obegränsat av. Den tanken!

När det var 13 kilometer kvar kände jag mig hemma. Jag kan varje tramptag därifrån och hem. Jag känner igen varenda krök och vet precis var det brukar gå tungt och var jag bara kan trampa ut benen utan ansträngning.

Och när jag kom hem var jag så jävla nöjd. Nöjd över att cykla långa pass igen. Att kunna nöta. Nöjd att känna den sköna tröttheten invadera kroppen. Jag var nöjd när jag la huvudet på kudden. Det är det här som träning går ut på; att kunna göra vad man vill när man kommer på att det ju vore roligt.

19