Jag har en cyclocross som jag älskar. Många vet inte vad man ska med en cx till. Men jag vet.

Det finns en tjusning med när det går snabbt och jag inte behöver tänka. Och så finns det en tjusning med när det inte går lika snabbt men där jag måste tänka hela tiden. Cyclocross. Och mountainbike.

Landsvägscykling var min stora kärlek under många år men med crossen kommer jag bort från trafiken och in i skogen på bortglömda vägar långt, långt bort. Jag cyklar förbi tjärnar och fäbodvallar och vallar och möter sällan någon. Det är det som är tjusningen med cyclocross. Att kunna cykla gamla skogsvägar, enklare stigar och sådana där grusvägar man knappt visste fanns men som varar i en halv evighet.

Häromdagen cyklade vi upp till Skiersstugan här i Åre. Från Björnen och upp, upp, upp några få kilometrar till dess att trädgränsen är nådd. Här är det fin utsikt mot fjällen långt bort.

Det blev en kort tur men för lyckoruset i kroppen räckte det gott. Den här känslan jag får efter cykling går nästan att ta på. Den är så häftig! Det bästa med cyclocross är ändå cyklingen på vintern tycker jag. Alltså kolla här bara. Jag blir glad i hela kroppen av det inlägget!

Här är ett av vinterns härligaste cykelminnen – när jag nästan cyklade in i en älg!

8