Sommarromantiken flödar och bygger bo i vårt medvetande. Inspirerande för vissa som är på ett bra ställe i livet. Men sätter sig också som ett skoskav för den som lätt blir sårig. Aldrig blir ytan så påtaglig som på sommaren.

Jag har aldrig gillat när det är, eller borde vara, som mest perfekt. Jag blir mitt sämsta jag när jag enligt logiken borde vara mitt allra lyckligaste.

En solnedgångskväll i Karibien för några år sedan var jag på så fruktansvärt dåligt humör mitt i den tropiska hettan och turkosa havsvattnet. Mitt bland drinkparadis och finkornig sandstrand. Min lugg klibbade mot pannan. Klänningen blåste fel. Allt var fel.

Eller finhotellet i Danmark som vi bodde på för bara några dagar sedan. Humöret dansade uppför och nedför och åt alla håll och jag blängde mot horisonten som om jag ville beskylla den för att det kändes som skit.

Jag klarar några få timmar på stranden innan rastlösheten grabbar tag i mig och rycker i både armar och ben. Min kropp och min hjärna vill vidare till nästa grej. Jag tycker att vi stannar länge på ett ställe när vi bor kvar i tre nätter på vår roadtrip. ”Det vore så skönt att få vara kvar i alla fall en vecka” säger min kille. Han vill ut på långresa till något ställe i tre månader eller så. Jag tänker att en veckas semester på en och samma ort är på sin höjd.

Min rastlöshet är något jag trivs med, men jag tror att det kan stressa många andra. Vi kom upp till Åre sent i söndagskväll och igår eftermiddags tog jag tåget ner till Stockholm igen för en 48-timmarsvisit. Det här är min vardag och jag tycker om den. Det är inget drömliv som Instagram felaktigt skvallrar om.

Jag har en hel hög dåligt samvete över kompisar jag inte hinner träffa eller ens sms:a så ofta som jag känner att jag borde. Jag är tacksam över att de känner att jag ger dem värde och att de vill vara mina vänner.

Jag har många, många timmars restid varje månad som jag hade kunnat tillbringa på andra sätt. Men kanske är den restiden den ställtid jag behöver för att åka med i livet i det rasande tempo som jag gör.

Jag har ett utgiftskonto tillägnat mat och upplevelser som ibland känns bortom denna värld. Men jag vet att just de stunderna kommer ge mig långt mycket mer nöje än dyra kuddar i soffan eller vad man nu spenderar pengar på när man inte lever upp dem.

Men om det är något jag skulle vilja ändra på så är det min oförmåga att verkligen dra nytta av de lyckliga stunderna. Eller de som borde vara det. Under min resa till Danmark och Tyskland som var alldeles proppfull med vackra solnedgångar att vila själen vid, så var det ändå soluppgångarna som fastnat i mitt minne. De som varar en kort, kort sund och som jag fått uppleva ensam medan resten av världen sov. Eller morgonen med den salta dimman som låg tung över evighetsstranden i Danmark. Och om det hade börjat sommarregna på oss när vi cyklade mtb i Danmark så hade de ögonblicken varit störst av allt. Friheten jag känner på cykel är makalös och känslan är med mig länge, länge efteråt.

Kanske är det kontrasterna som gör det ändå. Jag är en full-on-glad person som alltid vill framåt. Kanske behöver jag bli arg emellanåt för att vara jag. Det är blandningen av lyxhotell och tältnätter som gjort mina senaste två veckor fantastiska. Middagen som bestod av chips och ölkorv till kulissen av en solnedgång följt av den där femrätterskvällen som kostade skjortan på kontot. En avsnäsning ena minuten och fullt gapskratt den andra. Att hänga med en hel hög fantastiska människor ibland men att samtidigt få tiden att vara själv utan att känna sig ensam.

Hur tänker du om livet?

22

I samarbete med Svenska Spel