När jag började cykla mountainbike förra gången var jag livrädd från första början. Fram till dess att Cykelvasan gick av stapeln och jag sålde min mountainbike på plats i Mora.

Även om jag inte begränsas av rädsla den här cykelvändan så kittlar det i magen med olika känslor när stenar, drop och rötter tornar upp sig. Jag undrar om det bara är jag som har den tanken i huvudet och passade på att fråga några av mina mountainbikevänner om deras förhållande till mountainbike – och rädsla.

Jag frågade dem såhär: Är – eller har du varit – rädd på mountainbike och hur tacklar du det?” Och såhär svarade de:

Helena Enqvist, en av mina cykelinspiratörer i Östersund och fjällvärlden

Helena Enqvist:

Jag har alltid varit lite rädd för hopp och dropp. Dropp är sådana där avsatser på stigen som dyker upp i bland. Det kan vara en sten man ska rulla över eller rötter och lite urgröpt mark precis nedanför. Jag minns att jag nästan hade ont i bröstet av hjärtat som slog så hårt under min första start i Lida Loop när jag var mtb-rookie. Då i tävlingens hetta lyckades jag klara alla dropp.

Förrförra året kraschade jag i ett litet hopp eller snarare ett dropp och förstörde min ram. Det var på ett ställe som jag åkt så många gånger förut och klarat men jag bromsade lite för mycket precis innan och gick över styret. Jag slog mig inte så hårt men det där blev ett hjärnspöke som har följt med mig länge. Jag blev plötsligt rädd för allt som var lite högt och tvekade inför, bromsade och tappade massor av självförtroende. Med några kompisars hjälp och uppmaningen ”nu kör du”! så vågade jag köra på det stället jag kraschade på. Men rädslan fanns ändå kvar.

För någon vecka sedan övade jag på sådana där klurigheter tills jag klarade av dem. Tvekade, provade igen, tvekade och till slut med massor av pepp från min sambo kunde jag klara av dem och insåg att det bara var hjärnspöket som satt där. Nu är målet att öka på hoppens och droppens storlekar. För övning ger färdighet!

Elna Dahlstrand, en av de cykelbloggar jag alltid läser

Elna Dahlstrand:

Att köra MTB är det absolut roligaste jag vet, men för att göra det bra måste jag ständigt träna teknik. Man kan vara en talang – eller så kan man tycka att det är hur kul som helst och med hjärta och pannben nöta svåra partier om och om och om igen för att till slut bli lite bättre och modigare. Jag är inte en talang – jag är en dos envishet kombinerad med cykellycka och jag är många gånger lite trött på mig själv för att jag är feg. Eller för att jag har dagar när jag inte törs lika mycket och perioder när hjärnspöken gör att jag kör alldeles för försiktigt. Lite fart löser dock det mesta och tekniken är färskvara och när jag blir rädd tacklar jag det med envishet och träning. Eller så låter jag det vara tills en dag då det känns bättre.

Jag har haft förmånen att träna mycket med väldigt duktiga cyklister och det är de enkla tipsen jag fått som gjort störst skillnad. Tips som att fokusera på att vara cyklist och uppgiften jag ska lösa istället för att tänka på vad som kan gå fel eller att lyfta blicken och titta långt fram, att titta dit jag ska – enkla tips har gjort mig bättre och mindre rädd. Sedan är ju hur man kör lite dagsform också, oavsett vad man gör känner man ju sig ibland awesome och ibland inte alls så värst grym, då är det viktigt att påminna sig om att man inte måste köra svårt och hårt om det inte känns bra, då är det bättre att sänka ribban och köra just efter dagsform. Det är viktigare att göra mesta möjliga kul av varje pass än att peppra sig själv med negativa tankar, och det är också en sorts träning – en ständig mental träning för att lyfta sig själv.

Läs även det här från Elna!

Sara Borg, cykel cykel cykel hela året – så inspirerande. Dessutom här i norr!

Sara Borg:

Ja, jag är ofta rädd! Jag cyklade omkull riktigt ordentligt några gånger när jag var barn och det har satt spår i huvudet på mig som fortfarande sitter kvar och dyker upp som hemska hjärnspöken lite då och då. Men jag har bestämt mig för att bara för att jag är rädd så betyder inte det att jag är feg. Tvärtom tänker jag att när jag vågar vara rädd, och möta den rädslan, så visar jag prov på mod och att vara modig är något jag verkligen vill vara! Jag skrev lite om det för några år sedan, hur jag utvecklas och blir stark som faan i skallen – inte bara på hojen utan i livet i stort – av att utmana och överkomma, i det här inlägget http://saraborg.sherides.se/2015/09/04/mod-om-att-vaga-vara-radd/

För mig har det bästa sättet att utmana rädslan faktiskt varit att tävla på mountainbike. Det händer något i mig när jag går på adrenalin och då vågar jag på ett helt annat sätt än på träning. Det är fortfarande så att jag cyklar förhållandevis lite kilometer på teknisk stig varje år, och nästan alla de är på olika motionslopp. Trots det blir jag stadigt bättre eftersom jag på varje tävling bevisar för mig själv att jag kan så mycket mer än jag tror. Numera vågar jag mig ut och stigcyklar i grupp också, även om det ibland blir lika delar skrämselhicka som cykellycka för min del. Läs mer här!

Jag vet att jag behöver utmanas för att komma vidare men också att jag behöver ta det i min takt för att inte blir alltför rädd och uppfylld av jobbiga känslor. Sedan har jag märkt att det för mig handlar mycket om vilken dag det är i månaden också. Jag har alltid 1-2 dagar strax innan mensen kommer då jag är som en liten blöt fläck. Ingenting känns roligt och jag känner mig lite allmänt värdelös. Att cykla teknisk stig en sådan dag är dömt att misslyckas och det finns en del exempel på det, som när jag skulle cykla mountainbike i Ursvik för någon sommar sedan och bara ville kasta bort hojen och lägga mig ner och gråta.

Men det häftiga med det är att dagarna alldeles efteråt blir precis tvärtom! Det finns ingen gång i månaden jag är så stark, tuff, trygg och modig som då. Då är jag ren urkraft, som en lejoninna. Så var det den där gången också. Samma vecka gjorde jag nämligen min bästa tid på Cykelvasan och var så jäkla stark och körde riktigt tufft och bra. Det kanske inte är likadant för alla, men för mig är det väldigt tydligt hur det där med rädsla kan svänga fort och hur jag har utvecklats av att förstå mer om hur jag fungerar och reagerar.

8

I samarbete med Svenska Spel