Jag tycker om kontrasterna mellan strävsamhet och lyckorus. Däremellan existerar inte så mycket för mig. Jag förstår att vi alla är olika och att det inte finns något som är bättre men jag tror också det är viktigt att faktiskt kartlägga sig själv och förstå varför man fungerar som man gör.

Att vilja ha roligt är inte att välja den lätta vägen trots vad man kan tro. Ingenting kommer av sig själv och allra minst landar det roliga saker i knät utan att man påverkat vägen dit själv. Det svåraste med att göra saker annorlunda är att faktiskt göra saker annorlunda; att sticka ut från det förväntade, eftersom vi formas och påverkas så mycket av gemensamma värderingar och strukturer. Omgivningens respons och reaktion är det som kan vara allra svårast i sitt val att välja något annat än det förväntade.

Jag lever ett liv som i sociala medier ser ut att vara problemfritt, enkelt och rätt så roligt. Roligt är det, men jag har också det andra. Som jag beskrev till en vän så tror jag att en person som jag som har förmågan att känna glädje i hela kroppen när jag står på en fjälltopp och det liksom svindlar av förtjusning inombords men som också har lättare att känna meningslöshet trots att det egentligen inte finns någon rimlig anledning.

Mina tankar växlar ofta mellan de kontrasterna: närheten till glädjen, men också närheten till hopplöshet.

För mig är det lite som vädret i fjällen; det kan växla snabbt. Jag satt i bilen för några veckor sedan och började köra i vemod men hittade världens kick längs vägens gång. Trots att ingenting egentligen hänt förutom att jag medvetet styrt mina tankar. Sedan jag kom underfund med hur jag styr mitt välmående är jag inte rädd för mina dippar. De definierar inte mig eller den jag är under de timmar de varar. De är inte av de allvarligare slaget men i min jakt efter att alltid känna äventyr smyger sig vardagen ibland på. Jag är alltså inte alltid #highonlife per automatik.

När jag har diskuterat detta med vänner så pratar vi ofta om att vissa är som motorvägar och andra som berg och dalbanor. Jag är en berg och dalbana och jag har tränat upp mitt tankemönster att ha väldigt mycket svindel i magen och att använda uppförsbacken till nästa utförstjusning till något positivt. Jag sprider rätt mycket energi runt omkring mig och jag behöver laddning.

Mitt främsta verktyg när jag känner mig nedslagen av ingen egentlig anledning är att påminna mig om att det är en tillfällig känsla som är här och nu. Lite som ett moln.  Det har oftast inget att göra med den jag är eller det jag gjort. Inte heller med hur andra ser på mig. Den påminnelsen kan verka banal och oviktig men använd den och det blir kraftfullt.

Oftast ser jag till att aktivera mig för att inte fokusera för mycket på det där molnet. Jag går ut till exempel. Jag tar promenader eller löpturer till platser som har bra energi. Aktivitet frigör bra grejer i kroppen som hjälper mig att hamna på rätt köl igen. Det laddar mig.

Är det kväll så vet jag att jag kommer tänka annorlunda när jag vaknar nästa morgon. Och den vetskapen är jag trygg i och gör att jag somnar gott och faktiskt – vaknar med en annan känsla i kroppen.

Jag tror att om jag gjort så som samhället gör och som normerna vill att vi ska göra så hade hopplösheten bubblat under huden och fått fäste. Min mening och varför med mitt liv ligger inte i att göra som alla andra. Jag vill att det ska vara roligt att leva. Och det är inte enkelt. Men det är alltid värt det.

0