Jag visste att det skulle vara strålande sol lördagen den 5 mars och jag tänkte att då skulle vara dagen då jag gjorde premiär på turskidor. Alltså jag vet. Jag har inte gått på tur innan; och det är lika bisarrt som det är sant. När jag åkt skidor så har jag åkt alpint eller längd. Men idag gjorde jag premiär och jag gjorde det på led 140 från Trillevallen till Ytterstvallen som är en gammal fäbod och ett våffelbruk. Man kan säga att Ytterstvallen ligger mittemellan Trillevallen och Ottsjö.

Den alpina skidåkningen råder det ju inga tveksamheter kring; finns det backar så åker man. Men det här med längd- och turspår? Vad är skillnaden liksom? Oftast ingenting, i grunden. Många leder för turskidåkning spåras och finns det spår kan man ju åka på sina vanliga längdskidor. Som jag gjorde här i turspåren i Edsåsdalen.

Men jag kan tycka att det finns en skillnad ändå; riktiga längdspår gjorda för längdåkning (motionsåkning) tycker jag oftast håller bättre just för att det är en annan typ av skidåkning. Eftersom det oftast finns en skejtbädd runt omkring så finns det mer plats att kliva ur spåren (och till exempel bromsa nedför eller saxa uppför) – vilket gör att spåren inte förstörs.

Ytterstvallen turspår 140 Trillevallen IMG_5531

Spår för turskidor är ofta skoterdragna vilket funkar fint. Det finns inte så mycket plats att bromsa på utan att förstöra spåren – men det gör inget eftersom turskidor inte går så snabbt trots att spåren kan vara kuperade och snirkla sig tight mellan träden. Att sätta en turskida lite utanför spåret och bromsa (trots att det egentligen inte finns någon plats) är rätt så stabilt jämfört med en klassisk längdskida. Turskidor har ju stålkant.

När jag parkerade bilen i Trillevallen var det strålande solsken och knallblå himmel och vädret till trots var jag på ett uselt humör. Ni som följer mig på Snapchat (sararonne) vet. Själva skidåkningen gick bra men jag var irriterad på att skyltningen var kass vilket gjorde att vi hann åka i två olika motionsspår först; visserligen i sprillans ny manchester men det var ändå 3 onödiga kilometrar. Vi skulle ju göra 10 till.

Till slut hittade vi vår led och vi satte av ut i nysnön. Skotern som spårade hann dit först senare på eftermiddagen för vi fick nydragna spår på vägen hem runt kl 15 istället.

Ytterstvallen turspår 140 Trillevallen Ytterstvallen turspår 140 Trillevallen

Hazel kan vara den enklaste, sötaste och snällaste hund som finns och när vi kom fram till Ytterstvallen var det flera som ville ta med henne hem och lockade med godis. Tur att hon följde med mig hela tiden istället!

Ytterstvallen turspår 140 Trillevallen Ytterstvallen turspår 140 Trillevallen

På den här bilden ser du Yttersvallens fäbod och det ser ju rätt så folktomt ut:

Ytterstvallens fäbod

När jag saxade upp över krönet och mötte folkhavet (nåja) blev jag förvånad för jag hade sett typ tre personer i spåret men väl på plats satt ju ett femtiotal personer och glassade i solen.

Ytterstvallen turspår 140 Trillevallen IMG_5555 Ytterstvallen turspår 140 Trillevallen IMG_5551

På Ytterstvallens fäbod kan man betala med Swish (yey) så jag köpte en pärondricka och en apelsindricka. Turismutvecklaren i mig hade helst velat köpa lokalproducerad lingonsaft eller blåbärssaft – eller kanske älgörtsdryck – men jag förstår att det kanske blir svårt om det inte finns vatten eller el i den där fäboden. Det är trots allt inte jag som står och gräddar våfflor hela dagen lång i stugan som osar våfflor så snart man öppnar dörren. Det är charmigt på sitt sätt; men det var det också i den här hytten uppe på en alptopp där jag drack hollersaft.

Ytterstvallen turspår 140 Trillevallen IMG_5559

Hade jag varit mer rutinerad hade jag såklart värmt mormors rödvinbärssaft och tagit med mig termos, apelsin och ostmacka inlindad i smörgåspapper men jag tänkte att vi ju bara ska åka en mil. Jag hade mitt mindset inställt alldeles för mycket på svettig längdskidåkning. Turskidåkning är ju njutaråkning även om ”ut på tur aldrig sur” inte riktigt stämde in på mig just den här dagen.

Vi satt på en bänk och jag lutade ryggen mot en vägg och fick med mig säsongens första fräknar efter pausen som också bjöd på bedövande vacker utsikt över fjällvärlden.

På vägen tillbaka till Trillevallen träffade vi en supersöt liten ettårig Welsh springer spaniel och Hazels lycka var total; lika barn leka bäst och när två busfrön till spaniels möts i spåret slår de kullerbyttor med varandra i lössnön.

När jag körde tillbaks till Åre stannade jag till på Strandbergs i Undersåker vilket är det mest fjällromantiska jag vet efter att ha läst en krönika av Marcus Torgeby en gång där han beskrev ett trailpass i Edsåsdalen i kvällssolen; som han avslutade med en apelsin från Strandbergs. Jag handlade tacos istället, och knäckte en Cola Zero direkt vid kassan.

Jag tror att den här dagen kommer bädda in sig fint i minnesbanken, på samma sätt som jag länge, länge kommer minnas den här strapatsrika utflykten till Skurdalsporten.

0