Imorgon bitti åker jag till Dublin för första gången på tio år. Jag och min långlöparkompis Annika anmälde oss till Dublin Marathon en dag i våras när snön knappt smält. Sedan dess har jag tänkt på detta marathon rätt så mycket och träningen gick precis enligt plan hela sommaren.

Min löpträning är inte som andras; vi behöver som bekant alla träna olika utifrån våra förutsättningar. Min kropp är bra på att hålla för lång och krävande löpning utan att gå sönder. Jag kan rätt snabbt gå från 5 km asfalt i snömodd till 21 km terräng bland rötter och sprängsten – utan krämpor eller träningsvärk. Å andra sidan så har jag svårt för att bli snabbare oavsett hur mycket intervaller och sådant jag tränar.

Min marathonresa till Dublin ska bli kul av flera skäl varav löpningen troligtvis är den minsta delen; och det är först nu jag insett det. Det är än så länge bara löpningen jag tänkt på. Nu det senaste dygnet har jag börjat tänka på att jag ju ska tillbaka till den stad där jag bott i fyra år och där jag spenderade två hela somrar. Den stad där jag levde mitt i den keltiska tigern och dessutom pluggade hela fenomenet, och den stad där jag en sommar jobbade på en färja (tänk Rederiet) och den stad där jag sedan gick klädd i kostym varje dag och analyserade miljonsummor, aktier och fonder.

Jag hade gärna sprungit det där marathonloppet i augusti, då var mitt marathonsjälvförtroende riktigt bra. Igår köpte jag nya löparskor; ett par mörklila Adidas Ultra Boost som matchar höstlöven och som mina fötter trivs riktigt bra i. Men jag sprang inte i dem igår. Jag kände mig inte tillräckligt frisk. Den där förkylningen som jag tog med mig till USA och sedan hem igen sitter fortfarande i; 10 dagar med en tydlig känsla av att idag ska inte jag träna.

Idag sov jag till lunch och sedan snörade jag på mig skorna och gav mig ner till Rålis; inte för att ”springa en runda” – utan för att springa ungefär en kilometer för att analysera känslan i kroppen. Hur känns pulsen? Huvudet? Knät?

Annika och jag är redan överens om att den här maran kommer bli en dag då vi inte gör något annat än att vara ute och springa och gå. Inget att skynda hem till och ingen stress. Och vi kommer förmodligen att springa och gå ungefär lika mycket. Det är utifrån de förutsättningarna som jag tror att en start på måndag är realistisk och fullt möjlig. En lågpulsfest en måndag i sen oktober. Ett sätt att se hela Dublin på!

Eftersom vårt mål reviderats längs vägen så har mina förberedelser inför det här loppet sett annorlunda ut än annars. Mitt skoköp igår är en av de sakerna. Är du inte riktigt klok kanske ni undrar, köpa nya skor precis inför loppet? Adidas Ultra Boost är en sko utöver det vanliga enligt mina fötter; här kan du läsa min recension av Adidas Ultra Boost.

Jag har inte laddat på något särskilt sätt i matväg och jag har inte studerat banan ingående. Det får bli lite som det blir tycker jag och har valt att plocka bort alla yttre element för att ladda på mitt sätt. Det jag har gjort allra mest är att försöka att bli kvitt den här förkylningen och att hålla mig varm.

Dessutom tänker jag att ett marathon bara är att springa en mil fyra gånger. Och en mil kan jag ju springa rätt så lätt. Det blir med andra ord rätt så lätt upprepat fyra gånger.

Det där kan låta knasigt – men det är ungefär så min hjärna fungerar. Jag vet absolut om att ett marathon är tufft och den tredje gången man springer en mil så är det jobbigt men jag stänger ute den tanken och låter min hjärna göra det mentala jobbet nu när inte min kropp har kunnat det den sista tiden.

Morgonens enkilometrare var för övrigt mysig. Solen sken och det var skönt i luften. Efter mitt varv i Rålis gick jag upp till Fabrique och köpte med mig frukost hem. Ikväll ska jag packa och imorgon bitti åker jag till Irland.

Några av sommarens härligaste löparäventyr:

> När jag sprang till Pyramiderna och Issjödalen

> Första gången jag sprang den alternativa vägen till Blåhammaren

höstlöv i rålis 04 copyadidas ultra boosthöstlöv i rålis 02 copy

0