Det är så sjukt skönt att det är dagen efter Jämtlandstriangeln. Och att vi riktigt kan njuta av den här dagen och tänka och säga att ”yes, vi gjorde det!”.

Just nu sitter vi och äter det sista ur våra löparryggsäckar; jag har en påse bilar kvar – och Annika äter en av de pingvinstänger som hon fick som surprise av mig när vi tagit oss igenom drygt hälften av den 50-nånting kilometer långa sträckan som det kom att bli. Jag fick en chokladdryck av henne som surprise, och just då fanns det ingenting godare.

Det mesta går att genomföra med lite vilja och hur mycket det mentala betyder visade verkligen gårdagen. Inställning är a och o.

Vi ville genomföra triangeln; löpandes och gåendes, på en dag och samtidigt känna att ”det här var ju inte så farligt!”. Av bilderna att döma så lyckades vi med det – och precis så sa känslan i kroppen med. Det var först när vi kom ner från berget och såg första bilen på parkeringen som vi kände tröttheten, men i stort sett alla dryga 50 km vi tagit oss igenom innan dess hade vi upplevt med känslan av att vara glad, pigg och stark. Kroppen är verkligen fantastisk!

Jag tänkte att första 16 mellan Storulvån och Sylarna skulle bli jobbiga eftersom det var första sträckan, och att de 19 km som var mellan Sylarna och Blåhammaren skulle vara jobbiga eftersom det var längsta delsträckan och för att jag trodde att terrängen var värst där. Sista 12 från Blåhammaren och Storulvån tänkte jag inte alls på eftersom jag hade läst på Annies blogg att hon bara ”rullat hem” när hon sprang Jämtlandstriangeln unplugged.

Det där med att rulla hem tänkte jag väldigt mycket på under hela dagen och det gjorde att hela dagen kändes kortare än var den var. Tyvärr blev det aldrig så att vi ”rullade hem”. Vi fick uppleva något helt annat.

På det stora hela så upplevde jag att de första 16 var de jobbigaste. Det var stenigt och jäkligt och vi sprang inte särskilt mycket. Vyerna var storslagna men de sista 3 km upp till Sylarna kändes ändlösa.

Fjällstationen uppe på Sylarna var lite av en besvikelse men vi fick i oss energi i form av polarkaka med messmör och ost – och Zingo. Jag drack 2 flaskor till och med. Det blev lite bubbligt i hela kroppen när vi skulle starta men vi tänkte ändå inte springa i början just på grund av stenunderlaget så det ordnade sig.

Sträckan mellan Sylarna och Blåhammaren var den absolut bästa och finaste och mest lättsprungna – när det inte gick uppför. På en topp la vi oss på marken ett tag och tittade upp på det stora blå. Vi spelade in lite till podavsnittet som ligger uppe och det minnet kommer jag bära med mig länge.

När vi efter en rejäl bits uppförsbacke såg Blåhammaren skymta långt, långt borta bröt vi ut i glädjetjut och tänkte att vi var i princip hemma! Särskilt apropå ”rulla hem”-tänket. Vi kände oss så sjukt starka och pigga och odödliga.

På Blåhammaren pratade vi med några vandrare och jag njöt av 2 stora glas mjölk och en macka i solen. Utanför satt folk och drack öl och hade det allmänt bra och det såg riktigt mysigt ut. Inne på Fjällstationen var det riktigt varmt och det var så fullbelagt att folk till och med skulle sova i bastun och duschen under natten.

Sista 12 blev som sagt inte det rullande vi tänkt oss, vi missade att vi skulle vika av till höger på ett ställe och hamnade på en stig istället för på en led. Jag tyckte att det kändes lite konstigt när det hela tiden var så blött och inte en enda spång låg ute. Efter ett tag, när vi tagit oss igenom ett gäng kilometer med myr och en bred å helt utan bro, så tog jag fram fjällkartan och kollade vilken stig vi hamnat på och var den skulle sluta.

Nästan alla stigar bär till Storulvån på ett eller annat sätt och den här skulle komma direkt till parkeringen visade det sig. Någonstans på vägen slog Annika distansrekord och jag gjorde som alltid när det är jobbigt: höll humöret högt och kämpade på. När det gäller sådant här så är jag en slitvarg och kan stå ut med rätt mycket, jag stänger liksom av och drar på. Annika hade vanliga löparskor och jag kan tänka mig att det var värre för henne som blev blöt på ett helt annat sätt än mig.

Förutom myren och kärren som aldrig tog slut så följde en helg svärm besatta mygg oss. De hann aldrig sätta sig på ben eller armar men så fort vi stannade upp så fick vi ideligen borsta av oss dem. Det gjorde att vi aldrig riktigt hade tid – eller ville – stanna och pusta, kolla karta, dricka eller ta energi. Det var bara framåt som gällde.

Lättnaden när vi såg taket på Storulvåns Fjällstation visste ingen hejd. Tänk att vi var framme! Att vi faktiskt hade gjort det!

Det var lite knixigt att ta sig ner från berget och efter att ha varit uppe på fjället helt utan träd plöjde vi nu genom täta fjällbjörkar nedför en stig som fortfarande gick genom kärr.

Känslan av att känna sig pigg och stark släppte direkt när vi såg första bilen på parkeringen. Då kom tröttheten – fast när jag tittar på det foto som togs av en snäll kvinna så syns det inte ett uns av trötthet. Vi ser precis lika glada ut som när vi började – wtf?

Jag klev i vattnet nere i Storulvån och satt och kylde av benen ett tag, oändligt nöjd med hela dagen såklart. Jag känner mig oförskämt pigg i benen med tanke på dryga 50 kilometer såhär dagen efter – och inte ett enda skavsår eller blåsa har jag heller. Jag är inte stelare än vanligt i ryggen och har inte ont någonstans.

Men, ja, det är klart att 50 km känns! Benen är tunga och jag är inte pigg på någon direkt fysiskt aktivitet idag.

Den värsta blessyren efter gårdagen pratar vi också om i podden Träningsglädje TALKS så in och lyssna!

[insert]jämtlandstriangeln traningsgladje.se[/insert]

Så sjukt fin vy precis i början.

[insert]jämtlandstriangeln traningsgladje.se[/insert]

Startklara – och glada från början såklart!

[insert]jämtlandstriangeln traningsgladje.se[/insert]

Mycket spång var det.

[insert]jämtlandstriangeln traningsgladje.se[/insert]

Annikas bro!

[insert]jämtlandstriangeln traningsgladje.se[/insert]

Lycklig och fräknig på fjället.

[insert]jämtlandstriangeln traningsgladje.se[/insert]
Storslaget!

[insert]jämtlandstriangeln traningsgladje.se[/insert]

Bedårande vackert med himmel, fjäll och vatten.

[insert]jämtlandstriangeln traningsgladje.se[/insert]

Annika var också bedårande med sin fina fläta.

[insert]jämtlandstriangeln traningsgladje.se[/insert]

Det här var inte lika kul. Sten, sten. Ännu mer än vad bilden visar.

[insert]jämtlandstriangeln traningsgladje.se[/insert]

Ibland, men inte jätteofta, var det såhär fint. Då njöt vi av löpningen.

[insert]jämtlandstriangeln traningsgladje.se[/insert]

Här fotar jag en fot på en spång.

[insert]honey stinger traningsgladje.se[/insert]

Bra energi. Passa på och köp om du är i USA!

[insert]jämtlandstriangeln traningsgladje.se[/insert]

Ut på tur – aldrig sur!

[insert]jämtlandstriangeln traningsgladje.se[/insert]

Vi låg och tittade upp på det här ett tag. En riktigt härlig känsla!

[insert]jämtlandstriangeln traningsgladje.se[/insert]

Efter halva sträckan fick jag en surprise av Annika. Då var jag en mycket lycklig tjej!

[insert]jämtlandstriangeln traningsgladje.se[/insert]

Här var jag tydligen också ganska glad…

[insert]jämtlandstriangeln traningsgladje.se[/insert]

På väg upp mot Blåhammaren.

[insert]jämtlandstriangeln traningsgladje.se[/insert]

Såhär pigga och glada var vi när vi nått Blåhammarens Fjällstation.

[insert]jämtlandstriangeln traningsgladje.se[/insert]

…och såhär fin är utsikten från samma fjällstation.

[insert]jämtlandstriangeln traningsgladje.se[/insert]

Här tänkte jag att vi bara skulle rulla hem…

[insert]jämtlandstriangeln traningsgladje.se[/insert]

…men det blev inga fler bilder på 12 km. Här är vi nästan nere.

[insert]jämtlandstriangeln traningsgladje.se[/insert]

Såhär pigga såg vi ut efter drygt 50 km när vi var nere i Storulvån igen.

[insert]jämtlandstriangeln traningsgladje.se[/insert]

Det här isbadet alltså!!

0