Jag uttrycker mig ibland lite slarvigt och säger att jag inte gillar vardag – men det stämmer inte riktigt. Det är inget fel på måndagar och tisdagar och så. De är kanonfina dagar precis som fredagar och lördagar men det  jag inte gillar är hur vi behandlar dem; som en transportsträcka till något roligare. Vilket oerhört slöseri med liv tänker jag!

Det enda som vi med säkerhet vet är att vi ska dö. Men vänd på det: det enda vi med säkerhet vet är att just nu så lever vi. Vi lever nu och eftersom vi inte vet hur länge så är det lika bra att leva fullt ut varje dag för det vore sjukt trist att ligga på dödsbädden och önska att man gjort mer av de där, på det stora taget enkla grejerna, som gav så mycket mer lycka i livet.

Jag vet ju att du har hört det där många gånger förr; carpe diem och att leva i nuet så vidare. Men det är alltsom oftast lättare att tänka på det än att göra det.

En av mina styrkor är att jag walk the walk när jag talk the talk. Jag har aldrig varit särskilt bra på att dagdrömma. Hur menar jag nu, kanske du tänker?

För mig så är dagdrömmandet något man gör utan att man vill agera på det i verkligheten. Medan när jag drömmer så skapas en faktiskt önskan om att ta ett kliv åt drömmens håll – och sedan agerar jag utifrån det. Dagdrömma utan att ta action på det skapar livstristess och lätt ångest hos mig.

Det är därför jag har bott i Whistler och i Halmstad till exempel. För att jag drömt om det och sedan gjort det. Och just nu bor jag i Åre.

Jag använder mig väldigt mycket av tankesättet “if not now then when” i mitt liv. Som i måndags när det var en sådan himla fin kväll och jag ville ut men så kollade jag på termometern och det såg kallt ut och jag funderade några varv på om jag skulle orka gå ut och ta SUP-brädan med mig för det var ju lite jobbigt och det var trots allt inte 25 grader varmt. Men så tänkte jag if not now then when och så gick jag ut (och fick en fantastiskt härlig kväll på köpet).

Likaså igår kväll när jag och en kompis gick upp på Totthummeln. Det kan ju mycket väl vara så att man fastnar i tankemönstret att man ska göra enkla saker på vardagarna, som att springa den vanliga slingan eller göra alla de där grejerna som inte kräver så mycket – men som inte heller ger så mycket. Men två timmar senare hade vi gått både upp och ner och fått både maxpuls, utsikt och ett härligt minne från den här sommaren.

Om man lämnar livet åt helgerna blir det inte mycket till ett liv tänker jag. Inte heller om man bara ska leva imorgon hela tiden. If not now then when?

0