Det kittlar i magen när jag tänker på landsvägscykling. Av två orsaker: dels för att känslan av frihet är förtjusande nervpirrande. Och för att jag är lika nervös varje gång. Att springa är enkelt; ena foten framför den andra. Att cykla är också enkelt; men cykeln är ett delikat kraftpaket och jag vill ha full koll på exakt allt.

En kik på väderleksrapporten inför helgen gör att jag hoppar på stolen och klappar händerna av förtjusning. Jag veeet att det är en hel vecka kvar till helgen och att mycket kan hända, men när det spås bli 18 grader och sol i Åre så dansar förväntan i bröstet. Det första jag måste göra är att lämna in cykeln på service. Min Nishiki med kolfiber har gått mil både på landsväg och trainer och jag vill se över däck (slits på trainer och jag bytte dessutom aldrig till trainerdäck) och kedja och även byta kassett; det finns fler, längre och styggare backar här uppe än i Halmstad och Hälsingland om jag säger så.

Jag vill också kolla om det finns några mot Östersund som cyklar landsväg och som måhända håller ungefär samma tempo som jag. Jag är egentligen inget jättefan av att träna i grupp utan trivs liksom bäst på egen hand. Men… ibland är det faktiskt trevligt med lite sällskap.

nishiki limited 4

0