Upp till Galgberget kan man springa riktigt bra trappintervaller och det tog jag fasta på idag. 8 vändor upp och ner och pulsen nådde upp en bit över tröskelpuls varje gång. Det är en annorlunda känsla i kroppen än tröskel vid flack löpning tycker jag. Stumheten i benen kommer snabbare och är mer aggressiv. Ni vet känslan när halsen liksom snörps igen när man försöker ta djupa andetag och där det känns som om mjölksyran liksom forsar ut med andedräkten.

Efteråt tog jag ett varv på slingan på berget i ultralångsamt tempo och joggade ur benen. När jag sneddade över djurkyrkogården mötte jag en ensam katt som var sällskapssjuk. Kanske hade den hälsat på en kompis? Jag hoppas den hittade hem.

fiskbensflätaDagens frisyr – fiskbensfläta.

0