Vissa säger att de älskar att gå ut och gå. Typ powerwalks och sådant. Jag kan tycka att det är härligt också, men – jag slutar ofta när jag gått för långt. I dubbel bemärkelse.

Jag minns den gången jag gick en långpromenad i Hagaparken och tyckte det slet på höfterna lite för mycket. Det var mer än en känsla av trötthet. Jag minns den gången jag gick en annan långpromenad runt Kungsholmen och jag kände mig sliten i hela kroppen. Och nu ikväll gick jag en rask promenad runt Riddarfjärden med skavsår på hälarna som resultat.

Grejen är att jag springer alla dessa sträckor mest hela tiden (Hagaparken är ett undantag) och mår prima efteråt. Ingen trötthet, inga krämpor, inga skavsår. Lätt som en plätt.

Jag tänker att det är jättemånga som förmodligen är lämpade att gå länge och långt och snabbt och så. Men jag är inte det. Jag tycker att det är lättare att springa. När jag kom hem efter min Riddarfjärdsrunda nu ikväll ville jag bara lägga mig ner och vila, direkt på hallgolvet. Min sambo fick knyta upp mina skosnören för det var för långt ner till fötterna.

När jag kommer hem från att ha sprungit runt Riddarfjärden är jag fullt kapabel att ta av mig skorna själv. Hur konstig är inte den skillnaden?

Jag är inte ett dugg påläst på detta men för egen del så känns det som att hemligheten sitter i fötterna. Jag springer ganska lätt – trots en tung (stark) kropp. Men när jag går så rullar hela fotbladet i marken i varenda steg och det känns som att jag landar med tyngd och är ganska inaktiv i musklerna relativt sett. När jag springer landar jag med en anspänd kropp som är aktiv genom hela rörelsen.

Jag tycker att det hela är både märkligt och fascinerande.

sara träningsglädjeBild från när jag bodde på en fjälltopp i Dalarna tidigt i höstas

0