Ensamheten kan verkligen vara påtaglig i fjällen. Såväl på sommaren som på vintern. Jag menar inte att man är ensam på fjället eller så, för det är ju alldeles uppenbart. Och man kan ju likväl vara alldeles, alldeles ensam på en sandstrand i Halmstad, på en äng i Skåne eller på Långholmen i Stockholm – också. Men i fjällen kan det ibland vara så väldigt mycket folk – men ändå alldeles tomt.

När jag begav mig mot backarna i Lindvallen ikväll så noterade jag att det stod bilar på många uppfarter. Här är mycket folk, men skidorna har man bytt mot cyklar! I vissa stugor var ljusen tända men det var ändå alldeles tyst och tomt på folk utomhus. Och det är den ensamheten som är så påtaglig: när det är massor med folk – men ändå inte. Samma känsla kan uppstå i Åre mitt under högsäsong. Ofta när det är mörkt och kallt och kväll och alla håller sig inomhus och pysslar med sitt. Det är ingen negativ känsla – den är mest bara bisarr.

Jag rev av 5 backar efter att ha vilat upp mig i soffan efter jobbet. På toppen av barnbacken (funkar faktiskt bäst att springa uppför) hade jag lite utsikt över dalen och såg de magiska slöjorna som steg uppför trädtopparna. Och jag tänkte att this is where the magic happens. På många sätt.

sälen lindvallen skidbacke

sara skidbacke 1

0