Dagens cykelpass kan enklast beskrivas som heaven and hell. Fast tvärtom. De första 6 milen i konstant och tuff motvind. Det dånade i hela huvudet och varje gång det kom en extra vindstöt så ville jag helst lägga mig ner på vägen och gråta. Fast jag förstod att det inte skulle hjälpa. Jag försökte tänka att för varje kilometer tuff motvind så skulle jag lite senare få en kilometer härlig medvind. Ärligt talat så funkade de tankarna inte alls. Framtiden var lite för långt borta just då så jag tänkte mest på 1 kilometer i taget. Räknade ner sekundrarna på klockan och kände hur jag kom närmre mitt vändpunktsmål. Sista biten var jag tvungen att ta paus nästan hela tiden. Trampa, trampa, kämpa, paus. Trampa, trampa, kämpa, paus. Just då var cykling så oändligt jobbigt och hopplöst.

Bättre blev det sen. Det går knappt inte att beskriva känslan av medvind. Det är som att cykla i stillhet. Slutade jag trampa så fortsatte cykeln att rulla i oändlighet. Solen som värmde på ryggen. Byarna jag snabbt passerade en efter en. Flytet. Trycket. Aaah! Det är det här som är tjusningen med cykel!

cykel 61 copy

Dagens! Proffscyklisterna körde en annan runda än mig. Läs Karins blogg här.

cykel 66 copy

Blå himmel!

0