Jag vaknade utvilad klockan 05.45 när klockan ringde imorse. Upp och hoppa och på med kläderna och så ut för att möta KarinTri för morgonpromenad. Bra start på dagen!

KarinTri är en av de första bloggarna jag lärde känna, tillsammans med Snorkkis som var en av de första träningsbloggarna jag började läsa. Det finns fortfarande ett litet kluster kvar med bloggare som fortfarande bloggar – och som började blogga ungefär samtidigt som mig för mer än ett halv årtionde sedan! Både KarinTri och Snorkkis har bloggat på Runners under lång tid – men står nu på egna ben igen. En av de positiva sakerna är att det är mycket enklare att länka till dem nu – jag mindes aldrig deras adresser förut eftersom de var så långa och krångliga…

Det här med att blogga på en tidnings website är, enligt min allra högst personliga mening, inte så glammigt som det låter. Jag har fått frågan några gånger – och ofta är det som att tidningarna tycker att de gör mig en tjänst när de erbjuder mig en bloggplats där. De verkar inte ha tänkt på att jag till min blogg faktiskt har mer trafik än vad de har till sin sajt. Och att jag genom min blogg skulle stå för mycket av deras annonsintäkter. Och att jag genom min blogg och mina läsare faktiskt vill ha rimlig ersättning för det. Särskilt då jag inte alltid kan påverka annonsörer eller utformning av sajten.

I takt med att sociala medier och journalistikens femtielvapunktnolldebatt spinner vidare så blir “krisen” för mediehusen större. Man tappar annonsintäkter. Man tappar läsare. Yadi, yadi, yada. Man fattar att man måste utveckla nya sätt att nå sina läsare på och bloggare blir ofta en naturlig del. Men man förstår sällan själva interaktionen. Man kommer sällan till insikt i att det krävs mer än en bloggare. Man måste främja kommunikationen, anpassa layouten, underlätta spridandet av informationen och en hel del massa andra grejer som glöms bort av den webkille som styr över webben och som rätt ofta är fel person på fel plats för just det här ändamålet.

KarinTri och Snorrkis är inte de enda som lämnat en tidningssajt. UnderbaraClara lämnade i dagarna Västerbottens-Kuriren och gick tillbaka till sin egna sajt där hon kan vara hur hon vill och styra över sitt eget innehåll. Jag förstår att hon tycker att det var en bättre idé. Det tyckte inte VK, som stängde ner hennes blogg på en gång utan att bry sig om att det fanns rätt många tusentals läsare som inte visste var de skulle ta vägen eftersom inlägget där hon hänvisar till den nya adressen försvann (UnderbaraClaras nya blogg hittar du här). Tidningshus är som sagt rädd för att tappa läsare – men glömmer bort interaktionen i det hela. Att inte länka ger dem badwill även om de fortfarande får läsare som är inne på deras sajt och letar efter sin bloggare. Men så mycket mer gör de nog inte på sajten. En rätt värdelös tidningsläsare alltså även om de är en prick i statistiken.

Sociala medier handlar ofta om att dela med sig vilket har satt nya spelregler för bland annat tidningshus att förhålla sig till. Om de kan jobba med att förändra sig själva och anpassa sig till det normala beteendet istället för motarbeta det, så skulle det kanske gå lite bättre. Runners World tyckte i början att läsarna skulle bli medlem på deras sajt för att kunna kommentera på bloggarna. Efter ett tag gav de upp. Det funkar inte att envisas med vänstertrafik när alla andra kör till höger.

Det finns givetvis mediesajter som i allra högsta grad anpassat sig till webben och gör det med bravur. Applåder till dem! Här finns förresten ett rätt så gammalt men ändå intressant inlägg av SEO-experten Magnus Bråth som är rätt träffande på samma ämne men från en annan vinkel: Bloggar är inte små tidningar.

 

0