De 11 milen jag ska springa i slutet av april känns lite enklare idag. Imorse konstaterade Grabben att 55km per dag inte är så långt. Det är som 2 halvmaror och lite till. Det där ”lite till” lade jag inte så stor vikt vid – det var ”2 halvmaror” som jag fastnade vid, och jag lade själv till ett ”bara” innan. För en halvmara känns inte så långt i mitt huvud. Visst, det kan vara hur jobbigt som helst om man maxar och springer för allt man är värd (jag har aldrig varit så totalt utmattad och mått så dåligt som efter att ha sprungit St Eriksloppet till exempel) – men det är en högst överkomlig sträcka om det springs i ett lagom tempo. Och jag tänker på Rune Larssons 5-milar i Portugal som han menar att alla klarar av. Jag ser fram emot en promenad i parken i Skåne! Sträckan är numer besegrad i mitt huvud och därmed är halva jobbet gjort.

Jag hoppas det blir mildväder i Stockholm snart så att jag kan börja träna på riktigt – då kommer ytterligare en del av jobbet att vara gjort (och det enda som återstår är själva Skånespringandet). Jag tycker det är svårt att springa långt i kyla – eftersom jag svettas även när jag springer långsamt och sedan blir nedkyld blir jag kall ända in i själen. Efter midnattslöpningen frös jag hela natten inombord trots att jag var varm i skinnet. En märklig känsla.

Fler bilder från tidigare idag

0