Det är synd om min pojkvän. Inte bara har han typ ont överallt, nej han har även en tjej som blir jobbig och frustrerad när hon inte kommer sig för och tränar…

Nära

Idag var det nära att det inte blev någon träning. Inte för att jag inte ville, utan för att det inte höll på att det bli av. Vad, eller vem, ska man skylla på då?

Vaknade ganska sent. Någon jämrade sig bredvid mig och jag tyckte synd om invaliden (ehm, pojkvännen alltså) och erbjöd mig att fixa frukost. Han fick en trerätters frukost som övergick till brunch eftersom han åt i slow motion.

Jag hade en tanke på att springa ut till Saltsjöbaden men vi tog tåget. Sedan funderade jag på om jag skulle springa från Saltsjöbaden hem till mitt kära söder, men då hade jag precis ätit en tung middag så vi tog tåget igen.

Arg och frustrerad satt jag i soffan. Vips hade klockan hade passerat 21.

– Fn, ska det inte bli något idag heller, tänkte jag med sammabitna tänder.

Men sedan, av någon underlig anledning, drog jag på mig löpardojjorna och stack iväg. Om det var pojkvännen som sa något eller om det var något annat, det vet jag inte. Men efteråt var jag oerhört nöjd!

Kungsholmen Runt

Att springa runt Kungsholmen är riktigt kul. Kanske är det lite platt men man får chansen att öva upp lungkapaciteten rejält på Västerbron (2 gånger till och med!).

Jag gick ut i lite för snabbt tempo och hade maten i halsen under i stort sett hela rundan, vilket var lite irriterande. Men det var roligt och inspirerande att jogga över Västerbron och tänka att här har en jäkla massa tusen fötter passerat bara dagen innan.

Idag var förresten första dagen som jag tränar inför marathon nästa år!

0