Denna dag, och dagens blog, är helt tillägnad min pojkvän som med nummer 224 sprang sitt nionde Stockholm Marathon.

Mat

Denna vecka har min pojkvän ätit ungefär 200% mer än han brukar. Det har varit gigantiska lass med kolhydrater, en och annan gainerdrink och en jäkla massa välling. Enligt min åsikt hade det logiska varit att träna lite mer innan men det tyckte han nog var för jobbigt. Hur snubben lyckas vara så äckligt vältränad som han är, ja det övergår mitt förstånd.

Väder

SMHI hade dagarna innan varnat för regnväder men verkligheten visade sig från sin bästa sida och bjöd på gassande solsken – och kraftig blåst. Om det var värmen eller blåsten som tog kål på löparna vet bara de själva. Men enligt deras utsago var det ett av de tuffaste marorna som Stockholm bjudit på under de senaste åren.

Pojkvännen

Pojkvännen som brukar springa ganska duktigt stod i det första startledet efter de inbjudna löparna. Han trivs där och säger att det är mindre trångt än i de större startfållorna längre bak.

Starten gick kl 14 och jag stod vid Fältöversten på Valhallavägen strax efter 1km-skylten och såg täten springa förbi. Det var som väntat en hel drös som kom på en gång så jag hann inte se pojkvännen. Lite dumt kanske, att inte känna igen sin egen pojkvän. Men va fasen, de sprang ju så fort! På bilderna här brevid ser ni Valhallavägen innan armén av löpare kom, samt täten.

Efter starten tog jag tunnelbanan och stod halvvägs upp på Västerbron. Då hade de löparna jag mötte varit ute i runt 45 minuter, eller ca 12km. Här såg jag iaf pojkvännen som kämpade på uppför bron.

Här på bron såg jag också svenska tjejen Anna Rahm som till slut vann på grymma tiden 2.32 någonting, eller om det var 2.33…

Nästa hållplats att stå och kika på både täten och pojkvän var i Kungsan, så med bråda steg begav jag mig dit.

Efter att ha skådat pojkvännen på en bra tid här så var det dags att bege sig till målområdet kring stadion för en sista blick innan han slutligen skulle gå i mål. Det var knökfullt med familjer som skulle möta sina respektive vid målområdet – tåget var fullproppat och det tog en evighet att komma ut från stationen. Det var säkert mycket jobbigare än att springa själva maran!

Jag försökte heja på pojkvännen så gott jag kunde från Valhallavägen in till stadion. När han väl kom i mål var det på starka 3.02 och efter sig hade han väldigt många tusen löpare! Det var duktigt jobbat men efteråt var han väldigt trasig. Men för fan, det är väl bara att träna lite mer inför nästa år? Han kan ju börja redan nu!

2007

Vet ni vad! Nästa år, 9 juni 2007, har även jag bestämt mig för att prova på kraftprovet och springa marathon. Det ska bli en spännande resa dit, och jag ska bannemig börja träna redan nu!

0