Var eviga kväll har jag som ambition att gå upp nästa morgon, i tid, och ta en morgonjogg. Stillsamma bilder med fågelkvitter, ljummet solsken, sommardoft och folktomhet hägrar i min fantasi. Det är nämligen så jag tror att det är att morgonjogga. Att jag inte säkert vet beror på att jag aldrig lyckas ta mig ur sängen så pass tidigt.

Morgonstund har guld i mun

Gick och la mig kl 1 i fredagskväll vilket var tidigt med tanke på att jag hade varit ute med några kompisar. Jag hade dock hållt mig till Cola (light – mmmm, aspartam!) hela kvällen. Förutsättningarna kunde därför inte ha varit bättre. Enligt planen skulle jag gå upp kl 8, dra på mig träningsdojjorna och njuta av sommarmorgonen och lite morgonflås.

Klockan ringde 8. Jag tänkte att jag kunde ligga och dra mig lite till och ställde klockan på återuppringning.

Klockan ringde 8.10. Jag tänkte att jag kunde ligga och dra mig lite till och ställde klockan på återuppringning.

Klockan ringde 8.20. Jag tänkte att jag kunde ligga och dra mig lite till och ställde klockan på återuppringning.

Sådär höll det på. Ända tills klockan var strax efter 10. Då hade jag börjat ge upp planerna på en morgonjogg men pojkvännen manade upp mig och fick mig motiverad igen.

Hela Kungsholmen runt

Gäspandes satte jag på mig träningskläder och hörlurar. Det fick blir lite eurotrash-musik så här på morgonkvi…uhm, nej, förmiddagskvisten. Med Cascada i mina öron begav jag mig ut på det sedvanliga varvet runt Kungsholmen.

Denna gång sneddade jag dock inte över Hornsberg utan fortsatte runt hela Fredhäll. Långt – men mysigt!

Det är skillnad på att kvällsjogga och morgonjogga dock. Jag har ju inget spring i benen på morgonen!

0